Det gick ju så bra med ätandet och illamåendet och så helt plötsligt, på kvällen vid 23-tiden så började jag må illa och kräkas. Fick ont i magen och det gick inte ens att få i sig vatten utan att kräkas. Låg vaken hela natten och när vi åkte till sjukhuset på morgonen så blev jag inlagd på ett rum igen. Den ömma känslan i magen håller i sig och i dag har jag bara fått i mig vätskedropp.
Det känns jäkligt tungt och jag känner mig väldigt uppgiven. Har ingen aning om hur länge det ska vara så, det är som att jag inte känner min kropp längre och jag kan inte förutsäga någonting.
Usch så tråkigt, hoppas det inte håller i sig länge utan att det är ett kort bakslag! Stor KRAM!
SvaraRaderaHej Jenni!
SvaraRaderaJag förstår att du är besviken för det är pest detta med att må illa och ha ont i magen, men det är inte konstigt att du mår illa och har ont - med så lite mat i magen och så mycket starka tabletter. Se det som ett bakslag (2 steg fram, ett steg bakåt) och du är snart "fit for fight" igen :-) Jättebra att febern inte är konstant, ett gott tecken! Eftersom jag inte har någon tjocktarm (chrohns sjukdom, men är frisk nu), så gick jag på yoghurt, god ekologisk kräm och mjölk - och bär. Barnmat är också snällt för magen.
Du är en kämpe och du kommer snart igen!
Varma krya på dig hälsningar från Kerstin
Hej Jenni,
SvaraRaderaDetta var tråkigt att höra, men från mina egna erfarenheter av liknande saker så brukar det aldrig gå rakt uppåt, utan istället upp en del, sedan ner en smula, sedan upp ännu mer, och så vidare... ;)
Håller tummar som bara den!
/Mikael
Jeni, dålig sömn och själva flytten tog kanske för mycket på de begränsade krafter du för tillfället har. Det blev ju en stor omställning för dig.
SvaraRaderaJag kan förstå om du känner dig uppgiven men försök att kämpa på. Efter en sådan intensiv, försvagande och för kroppen helt onaturlig behandling så är det inte möjligt att känna igen sin kropp. Jenni, ge inte upp. Uppgivenhet är destruktiv. Försök att tänka att du snart gör ett nytt försök.
Säkert tänker du: "Lätt för dig att skriva". Och du har helt rätt, jag vet inte hur du känner dig. Jag kan bara försöka att med ord peppa dig att inte ge upp.
En Stor Kram med Krafter till dig Jenni
från vän på nätet.
Hej Jenni! Jag har följt "Din resa" en tid på nätet. Din resväg har varit mödosam men du är en enastående kämpe. Fortsätt att kämpa! Jag förstår att du känner dig uppgiven och inte känner igen din kropp. Bakslag känns tungt!Det är kanske inte så konstigt att kroppen är annorlunda med allt vad sjukdom och behandlingar har medfört. Misströsta inte utan håll ut!
SvaraRaderaDet låter ju inget roligt...Var själv inne och fick cellgifter(vendamystin?) både i går och idag, så man känner sig lite halvdassig.Men mår bättre efter den här sorten än efter den förra behandlingskuren(IKE). Jag är mycket imponerad av att du ändå orkar skriva här och berätta. För säga vad man vill så är det en orättvis djävla skitsjudom vi lider av.
SvaraRadera