Jag mår bra. Jag är frisk. Jag är livrädd för cancer, ännu mer sedan jag blev mamma. Men rädslan är inte lika påtaglig längre. Hoppet och tryggheten motar bort den när år läggs till år efter de sista behandlingarna.
Drygt åtta år har gått sedan jag låg på sjukhuset och såg blodpåsen med stamceller i sakta tömmas från droppställningen. Allt var så ovisst då, om hur det skulle gå. Men tack vare den behandlingen har jag redan fått flera fantastiska år i livet som jag inte hade fått annars. Och störst av allt - jag har blivit mamma, något jag inte trodde skulle gå efter alla cytostatikabehandlingar som slitit på min kropp.
Cancersjukdomen gjorde det tydligt vad som är det viktigaste för mig. Jag ville ha närhet till min familj och jag insåg att jag längtade bort från stan. Det ledde till att jag och min sambo flyttade från vår lägenhet ut på landet. Här bor vi kvar, med skogen inpå knuten, med mina hästar och vår hund, och vi kan inte tänka oss något annat så som livet är nu.
Jag känner en enorm tacksamhet för hur mitt liv är idag. Det känns meningsfullt att få vara här, att få se hur min dotter utvecklas och lär sig nya saker varje dag.
Vad är viktigt för dig i ditt liv? Vad känner du tacksamhet för?
