Igår fick jag åka till Akademiska sjukhuset i Uppsala för en tioårskontroll efter stamcellstransplantationen. På väg mot Hematologen sneglade jag upp mot byggnaden där jag under många veckor var inlagd. I ett av de rummen var det som mitt liv fick börja om, det var där som jag fick en ny chans.
Första tiden efter stamcellstransplantationen var väldigt tuff. Jag visste inte hur jag skulle ta mig igenom det och hur jag skulle må på andra sidan.
Nu är jag på andra sidan sedan många år. Jag har fått vara fri från cancern i hela tio år! Det är fantastiskt. Jag är så tacksam för det - och livrädd för att det ska ta slut. För såklart finns rädslan där, jag tar ingenting för givet. Men rädslan är inte längre lika närvarande i vardagen som förr.
Något som hänt mig under de här tio åren som gått och som jag är extra tacksam för, är mina två döttrar. Just det, två, för i november blev jag mamma igen! Att min äldsta dotter har fått en lillasyster, det trodde jag ärligt talat inte skulle kunna hända - det kändes ju så mirakulöst att jag blev gravid första gången och jag trodde inte att jag skulle ha sådan tur igen. Men så blev det.
Båda graviditeterna gick bra, men den sista blev jobbigare eftersom jag hade mycket problem med infektioner. När min äldsta dotter började på förskolan blev jag exponerad för många fler smittor än tidigare och det avslöjade den svaghet i mitt immunförsvar som jag troligen haft med mig ända sedan transplantationen.
Det senaste året har jag fått en lunginflammation i samband med varenda förkylning som jag har fått. Jag är vid det här laget uppe i 8-9 lunginflammationer, det är så många att jag tappat räkningen faktiskt. För varje gång har jag känt mig alltmer sliten och tillslut fick jag en kollaps hemma där jag vaknade tidigt en morgon med kraftig yrsel. Jag fick panik, kräktes och kunde inte stå på benen. Det blev ambulans till sjukhuset den gången och efter det sa jag till läkarna att nu måste vi få ett slut på det här. Jag kan inte fortsätta få de här infektionerna gång på gång. Det tar kål på mig.
Det blev bestämt att framöver ska jag ta en antibiotikakur direkt när jag blir förkyld, i förebyggande syfte. Det har bara gått några veckor, så det är för tidigt att säga hur det kommer att fungera för mig. Jag tänker att det kommer märkas till hösten när förkylningssäsongen drar igång på allvar igen.
Förutom att jag haft problem med upprepade lunginflammationer så har det upptäckts att jag har hjärtklaffar som läcker och att mitt hjärtas pumpförmåga blivit sämre. Det gjordes en undersökning med ultraljud av hjärtat i höstas och nyligen gjordes samma undersökning om på nytt. Då kunde man se att det tyvärr blivit en försämring. Jag har därför fått börja ta flera mediciner för att stärka hjärtat och jag väntar på en tid för en magnetkameraundersökning för att läkarna ska kunna få en mer detaljerad bild av vad som är fel.
De hjärtproblem som jag har fått kan vara en sen biverkan av den strålning och cytostatika som jag har behandlats med genom åren. Nu hoppas jag att medicinerna kommer att stärka hjärtat och att jag också får bukt med lunginflammationerna framöver. Jag är övertygad om att alla infektioner som jag har haft har inneburit mycket extra jobb för mig hjärta, som dessutom fått jobba hårt under mina två graviditeter.
Summa summarum... mitt liv tio år efter stamcellstransplantationen, hur är det? Jo jag får säga att på det hela taget så är det väldigt bra. Jag har krämpor som kan relateras till det som jag varit med om men det positiva i livet överväger så mycket mer.
Erfarenheten av att ha haft cancer har påverkat mig mycket som person. Det har fått mig att tänka efter vad som verkligen är viktigt för mig, och jag kommer aldrig att ta min hälsa för given.
Svensk sjukvård får ibland kritik men för egen del har jag känt mig väldigt trygg med den cancervård som jag har fått. Jag har fått träffa engagerade och empatiska läkare och sjuksköterskor och det har hela tiden känts som att man har följt en genomtänkt plan. Jag är tacksam för att vården i Sverige är offentligt finansierad - att den vård jag fått inte har begränsats av vilken sjukförsäkring jag har (vilket hade varit fallet om jag levt i exempelvis USA).
Jag känner ödmjukhet för den gåva livet är och jag är tacksam för kärleken jag fått genom alla de människor som stått vid min sida genom de här åren - familj och vänner som varit orubbliga i sitt stöd. Det har varit det viktigaste av allt för mig i min cancerresa.
