För tre veckor sedan hämtade jag och min sambo hem Nessla, en västgötaspetsvalp. Hon är väldigt charmig och det är så mysigt med en liten hund i huset. Sedan hon kom hem till oss har jag haft semester och det har varit dagar som fått styras en hel del av valpen. När hon har varit vaken och leksugen har jag fått ägna mig åt henne och när hon haft sina sovstunder har jag läst böcker. De vanliga bestyren har fått vänta och det har varit skönt.
För några dagar sedan var jag på kontroller på sjukhuset. Jag fick lämna många blodprover och det var rutinundersökningar av hjärta och lungor. Den här gången var jag faktiskt inte nervös inför att träffa läkaren, magkänslan var att allting är bra. Men att vara i Uppsala väckte många minnen. Jag gick genom parken intill sjukhuset och tänkte att det var med betydligt lättare steg nu än när jag var sjuk. Så många varv jag gått i den där parken, eller rullat fram i rullstol. Det är en väldigt speciell plats för mig.
När jag var på sjukhuset lämnade jag ett brev som jag skrivit till min stamcellsdonator där jag tackar för den andra chans i livet som jag fått tack vare honom. Det enda jag vet om min donator är att det är en tysk man som är i 40-årsåldern i dag. Eftersom donatorn inte ska behöva veta mer om mig än vad han önskar så fick jag inte berätta så mycket om mig själv i brevet, inte heller skicka med några bilder eller kontaktuppgifter. Men när han fått brevet har han möjlighet att kontakta mig via sjukhuset om han så önskar.
Det vore spännande att veta mer om vem han är och vad som fick honom att bli stamcellsdonator. Är det någon i hans närhet som drabbats av cancer som gjort honom medveten om detta? Men om jag aldrig får något svar så kommer jag inte att bli besviken. För mig känns det bara bra att ha fått möjligheten att säga tack och berätta att behandlingen gick bra.
