Två år och fem månader sedan transplantationen

Det tickar på - två år och drygt fem månader har gått sedan jag fick de tyska stamcellerna. Sedan den dagen räknar jag mig som fri från cancer och för varje dag som jag fortsätter att vara det så är det ett rekord.

För varje läkarkontroll med grönt ljus drar jag en lättnadens suck.

Den här veckan var det dags igen - för kontroll alltså. Blodprover och känna efter knölar. Den här gången var sänkan normal och inget behövdes kollas upp ytterligare - skönt!

Min läkare och jag bestämde att nu kan vi operera ut venporten som jag har inopererad under huden strax nedanför nyckelbenet. Jag har behållit den där för säkerhets skull, ifall återfallet skulle komma, men nu har det gått såpass lång tid att risken är liten för att cancern kommer tillbaka enligt min läkare, vilket ju är underbart att höra! Så nu ryker porten så snart jag får en tid för operation.
Den har varit praktisk de perioder då jag behövt lämna mycket prover och fått mediciner i dropp, och jag har aldrig haft något besvär av den där den sitter. Men så särskilt snygg är den ju inte, så jag kommer inte att sakna den precis.

Och pssst... undertecknad är intervjuad i senaste numret av Femina i en artikel som handlar om för och nackdelar med att läsa om sjukdomar på internet. Kolla in artikeln "Doktor Google, hallå!" där jag ger min syn på saken.

Behandlingsstart med Adcetris och ny venport

Igår fick jag första dosen med Adcetris. Det var en liten påse och det tog runt en kvart att tömma den. Jag kände små stickningar i kroppen, så därför fick jag kortison och en allergimedicin för säkerhetsskull, men egentligen tror jag inte att det var någon fara. På kvällen kände jag inget särskilt, inte heller nu, dagen efter. Jag hoppas att det fortsätter så.

Innan behandlingen fick jag även en venport inopererad under huden, en bit nedanför höger nyckelben. Det är för att jag ska slippa bli så mycket stucken i armarna. Med tiden har kärlen blivit hårda av alla stick och nuförtiden blir jag nästan alltid stucken i händerna när det ska sättas nålar eller lämnas blodprover. Det är inte ovanligt att det krävs många försök innan de hittar rätt, vilket kan göra ganska ont. Men hädanefter kan sjukvårdspersonalen sticka i dosan och alltid träffa rätt, och när jag är inlagd på sjukhus kan samma nål sitta kvar i dosan i flera dagar och de kan även ta blodprover genom den.

Jag har haft en sådan subkutan venport tidigare, när jag gjorde den autologa stamcellstransplantationen för några år sedan. Även om jag vet att venporten är väldigt praktisk så är jag inte jätteförtjust över att ha den igen, just för att jag förknippar den med att vara sjuk. Men eftersom jag behöver en infart så är jag nöjd att jag får en venport. Fördelen med den (jämfört med en central venkateter eller en PICC-line) är att när jag inte använder den så är den skyddad under huden. Det är inga bandage som behöver läggas om eller utstickande slangar och kranar som behöver bytas eller spolas. Jag kan duscha, bada och göra allting som vanligt utan infektionsrisk. Utifrån syns den som bara som en liten bula, stor som en 5-krona ungefär.

Operationen gick väldigt bra. Venporten sattes in under lokalbedövning men jag fick ett lugnande medel som gjorde att jag sov under hela ingreppet. Efteråt kändes det som att ha varit i narkos, fast jag slapp illamåendet och yrseln efteråt. Just nu känns såret lite ömt och stelt, men det kommer nog att vara helt läkt om några dagar.