"Fri från cancer med naturlig läkning"

"Malin vill bli fri från cancern med naturlig läkning", så lyder rubriken till en artikel i MVT som publicerades för ett par veckor sedan. Malin Edman, som artikel handlar om, fick diagnosen Hodgkins lymfom i stadie 2A förra året, men har tagit beslutet att inte ta emot konventionell behandling i form av cellgifter eller strålning:

"Det kändes inte rätt för mig att välja cellgifter och strålning. Att det går emot allting som jag tror på och den kunskap som jag har. Man vet att cellgifterna gör oss sjukare eftersom de slår ut alla kroppens celler, inte bara cancercellerna, och det är sällan man känner sig sjuk av själva cancern. I Sverige är man trångsynt och outbildad när det kommer till komplementärmedicin och andra sätt till friskhet gällande cancer", säger hon i artikeln.

Istället har Malin tagit till alternativa metoder i hopp om att bota cancern, t.ex. en behandling med värme i Tyskland (hypertermi), träning, massage, hälsosam kost, kosttillskott m.m. Enligt artikeln har två av hennes tumörer krympt och resten förblivit stabila. Men läkarna ser inte det som ett bevis för att det verkligen fungerar.

"Min läkare menar på att jag inte ska vara glad eftersom risken finns att min cancer bara växer extremt långsamt och det känns som ytterligare ett slag i ansiktet. Läkarna här vill bara behandla mig med cellgifterna men om jag tar cellgifterna skulle jag bara må sämre, eftersom cellgifterna även angriper och förstör de friska cellerna."

När jag läser om Malin blir jag bedrövad. När jag fick min diagnos för några år sedan fick jag höra att det var cirka 90 procents chans att jag skulle bli botad av den första cellgiftskuren, ABVD. Det är väldigt bra utsikter för en cancerbehandling. Att få återfall i Hodgkins, som jag har fått, hör trots allt till undantagen. Men ålder och tumörernas spridning påverkar prognosen och genom att inte behandla sig i tid kanske hon faktiskt går miste om sin stora chans att bli botad, även om hon skulle ångra sig senare.

Malin har rätt i att cellgiftsbehandling slår hårt mot hela kroppen, inte bara mot cancercellerna. I artikeln säger hon att man sällan känner sig sjuk av själva cancern, utan det cellgifterna ställer till med. Det stämmer, men att man inte känner av cancern beror ju bara på att det inte hunnit växa sig tillräckligt stor eller sitter på ett ställe så att organen påverkas. Cellgifter är ett stålbad, men som de flesta av oss är beredda att gå igenom för att få chansen att bli friska. Kroppen kan återhämta sig efteråt. Någon annan effektiv metod för att bota Hodgkins finns inte dokumenterad. Innan cellgiftskombinationen ABVD började användas var Hodgkins en dödsdom.

Risken är att Malin begår sitt livs misstag. Trots att läkarna säger att hon en dag kommer att "drunkna i sina egna lungvätskor och kvävas" om hon inte behandlar cancern står hon fast vid sina alternativa metoder, metoder som inte har vetenskapligt bevisad effekt. Hypertermi till exempel - att höja kroppens temperatur för att göra cancercellerna mer sårbara, har det gjorts för få studier på för att veta om det verkligen gör skillnad (enligt SBU, Statens Beredning för medicinsk utvärdering).

Stora livsstilsstudier visar att det är mindre risk att drabbas av cancer om man tränar och äter hälsosamt, det har vi alla hört. Men hur det ser ut på individnivå är det mycket svårare att säga något om. Och det går ju inte att dra ett likhetstecken mellan de befolkningsstudierna och att kost och träning skulle kunna bota någons cancer där den redan har fått fäste. Vad cancer beror på är inte ens helt klarlagt. Det är väldigt komplext och varierar mellan de olika cancertyperna. Det tycks inte bara handla om yttre påverkan och omständigheter, utan ibland också om ärftlighet. Vad gäller Hodgkins ser man i vissa fall att en vanlig virusinfektion kan fungera som en utlösande faktor.

Det cirkulerar så många påståenden om hälsa i medier, och på nätet kan man läsa om alternativa metoder som rena mirakelkurer. Om det låter för bra för att vara sant så är det sannolikt det också. Om Malin har rätt och kan bli botad enbart genom att stärka kroppens eget läkande så vore det förstås fantastiskt. Och hennes val att inte använda cellgifter och strålning måste förstås accepteras. På den punkten har hon rätt att själv bestämma över sitt eget liv. Men jag tycker att det är ett vansinnigt beslut och jag hoppas att artikeln inte kommer att påverka fler att gå samma väg. Jag kan lätt föreställa mig den förtvivlan jag skulle känna om någon vän eller närstående skulle ta samma beslut.


Fotnot: I juni 2015 skrev Malin Edman på Instagram att hon börjat med cytostatikabehandling: "I have decided to do the chemo after fighting 18 months with my holistic healing... unfortunately things took a turn for the worse and I hade to make a new protocol for myself. I am now combining my chemo-treatment with my holistic treatment and my doctor is really great, listening to my wishes and open for discussion."

Förkylning och gråväder

Jag har klarat mig förvånansvärt länge men i helgen slog vinterns första förkylning till med halsont och feber. Det känns ju aldrig lägligt att bli sjuk, men nu var det extra tråkigt eftersom jag just den här helgen var på Långberget i norra Värmland för att åka längdskidor. Istället fick det bli tv-tittande på skidor, med VM i Falun, vilket i och för sig inte var det sämsta med tanke på medaljerna som svenskarna kammade hem.

När vi kom hem igen hade nästan all snö smält bort, det var 6 grader varmt och strålande sol. Det kändes verkligen som våren. Men idag är det jämngrått och snålblåst med snöblandat regn. Burr!

Det bästa jag vet

Att rida min häst är det bästa jag vet, särskilt de dagar då allt stämmer och det känns att vi gör framsteg. Idag var en sån dag - jag hittade ett lugn i ridningen och Baluba lyssnade på allt jag bad om. Jag längtar redan till nästa ridpass!

Sedan finns det förstås dagar då kommunikationen inte är lika bra. Som när Baluba bestämde sig för att stegra sig på uteritten häromdagen, då tyckte inte matte att det var så jättekul. Och under den mörka, blöta, och isiga årstiden kan det kännas trögt att varje dag åka till stallet. Men det räcker att jag stannar hemma en dag, och sedan längtar jag dit igen.  

Det ger väldigt mycket positiv energi att ha en hobby som man verkligen brinner för, och jag tror inte att jag skulle må så bra som jag gör idag om jag inte hade haft hästen och ridningen. 

Medlemsträffsansvarig för Ung Cancer

Som cancerdrabbad har det betytt jättemycket för mig att få träffa andra unga i samma situation. Jag har fått känna att jag inte är ensam, och att få prata med någon som vet precis hur det känns har gjort att jag känt mig starkare efteråt. Att träffa andra med cancer har inte på något sätt varit några depp-möten, även om det ibland kommit tårar. Livsglädje och gemenskap har varit den bestående känslan efteråt.

Därför känns det extra kul att jag nu ska vara med och bidra till att sådana möten. Jag ska nämligen ansvara för Ung Cancers medlemsträffar i Värmland under våren. Du som är intresserad kan läsa mer på Ung Cancers hemsida, www.ungcancer.se, där det kommer att komma datum och mer information inom kort. Där finns det också information om andra platser i Sverige där Ung Cancer har träffar, både för drabbade och för anhöriga.

Jag känner mig så pepp! Ung Cancer gör verkligen skillnad, och det känns meningsfullt att bli en del av det arbetet.

Under helgen var jag på utbildning med Ung Cancer tillsammans med andra medlemsträffsansvariga från hela landet.

Foto: Ung Cancer.

Arbetsträning eller jobbsökande?

Jag har snart arbetstränat i tre månader, på en nyhetsredaktion där jag jobbade som reporter innan jag blev sjukskriven. Till en början var det ett par timmar per dag, men nu stannar jag lite längre, blir kvar över lunchen och en bit in på eftermiddagen.

Den senaste tiden har jag oroat mig väldigt mycket för det här med jobb - hur jag ska kunna bli anställd någonstans efter en så lång sjukskrivning, hur det kommer att gå ekonomiskt, om jag kommer orka och så vidare... Om jag går för snabbt fram så är jag rädd för att bli stressad och må dåligt, samtidigt som jag funderar över om jag kanske klarar mer än vad jag tror.

Till slut kom jag fram till att jag vill fortsätta med arbetsträningen ett tag till och vänta med att söka jobb, och det gick både Arbetsförmedlingen och Försäkringskassan med på. Jag ska gradvis göra längre dagar och till sommaren är målet att jag ska få ett sommarvikariat och jobba på riktigt. Det känns som en bra plan. Trots all snö utanför så är sommaren inte så fasligt långt bort trots allt...

Promenad i vinterskogen

Ibland är det fint att välja en annan väg än den man vanligtvis går. Så i stället för att följa den välbekanta vägen pulsar jag genom skogen, och promenaden blir en helt annan.

Träd och buskar slumrar under snön, det är alldeles stilla. Jag böjer mig under grenar, försiktigt så att det inte rasar snö i nacken. Inne bland granarna är det dunkelt och nästan ingen snö alls. Jag tittar upp och ser himlen som en liten glugg genom grentaket. Jag går vidare, över en svart liten bäck som ringlar sig fram. Vid en stam ligger en gammal plåthink, säkert kvar sedan tiden då det var åkermark. 

Jag tänker när jag går hemåt att jag haft samma känsla där i skogen som när jag varit i fjällen, eller på någon annan storslagen plats. En naturupplevelse behöver inte alltid vara att resa långt bort och vandra länge. Det kan vara en liten avstickare in i skogen, alldeles runt hörnet.