söndag 24 maj 2020

Jag har blivit mamma

16 april föddes min dotter Elin. Jag vet inte hur jag ska sätta ord på hur det känns att få bli förälder. Det är verkligen en gåva och något som jag inte tagit för givet efter de cancerbehandlingar som jag varit med om. Det är en underbar känsla att få hålla mitt barn i famnen och ibland känns det nästan overkligt, fast det nu gått flera veckor sedan hon föddes.


De cancerbehandlingar som jag gått igenom har påverkat min kropp mycket och under flera år har det inte sett ut som att jag kunnat få barn, utom möjligen genom provrörsbefruktning (IVF). Men det var en process som jag gruvade mig inför. Under flera år kände jag mig inte redo att inleda en sådan behandling, men så tillslut bestämde jag mig för att försöka. Jag tog kontakt med kvinnokliniken och fick en remiss till fertilitetsmottagningen.

Men så händer det mirakulösa. Utan att jag ens själv anat det har min kropp återhämtat sig och läkt. Jag blir gravid och tiden till fertilitetsmottagningen får avbokas. Det är sådant där man läst om händer, par som länge försökt få barn och så plötsligt sker det. Men jag det var inget jag trott skulle hända mig, inte på det sättet. Det känns som att jag haft en otrolig tur.

Jag fick en remiss till specialistmödravården eftersom det finns en något ökad risk för att barnet växer sämre och föds tidigare om modern genomgått en stamcellstransplantation. Därför har jag under graviditeten fått göra fler ultraljudsundersökningar än vanligt. Min sjukdomshistoria verkar dock inte ha påverkat graviditeten på något sätt, utan allt har hela tiden sett normalt ut.


Jag har alltid känt rädsla när jag tänkt på hur en förlossning går till, och när jag blev gravid hade jag redan från början tankar om att jag ville bli förlöst med kejsarsnitt. Efter samtal med läkare och efter att ha läst på mycket om fördelar och nackdelar med olika förlossningssätt kände jag tillslut att kejsarsnitt var det som jag kände mig tryggast med. Jag är väldigt tacksam för att jag fick det beviljat, trots att det inte fanns några medicinska skäl, och eftersom allt gick så bra så är det inget som jag ångrar i efterhand.
Jag var snabbt på benen efter operationen och hade inte speciellt ont. Jag tog Alvedon och Ipren i en vecka efter operationen och efter det har jag varit i princip helt smärtfri. Såret har läkt fint och jag mår jättebra.

Nu har en ny fas i livet börjat och mina dagar cirklar just nu kring Elin med amning och blöjbyten och allt annat som spädbarnstiden innebär. Det är slitsamt ibland när det blir lite sömn och det är svårt att trösta, men det är också otroligt mysigt. Som att se henne sova nöjt på min mage och höra hennes snarkande små andetag, eller stryka med fingret över de där löjligt mjuka babykinderna.

Jag undrar vem hon kommer att vara i framtiden, hur hennes personlighet blir och vad hon får för intressen. Jag ser så mycket fram emot att få lära känna Elin och se hennes utvecklas. Vilket äventyr!