Nu har det gått drygt sex år och fyra månader sedan den allogena stamcellstransplantationen och jag är tacksam för att kunna säga att jag befinner mig på en bra plats i livet.
Om allt går bra så kommer jag att bli mamma i slutet av april, och det känns verkligen som ett mirakel.
Efter stamcellstransplantationen upphörde mina menstruationer och vid efterföljande kontroller såg det ut som jag hamnat i klimakteriet. Därför har jag under flera år tagit medicin med östrogen, bland annat för att minska risken för framtida benskörhet.
Jag har alltid trott att om jag en dag skulle ha chans att bli gravid så skulle det krävas IVF (provrörsbefruktning) och en god dos tur att detta skulle lyckas med det fåtal äggceller som frystes ned för många år sedan, innan min första stamcellstransplantation.
Men nu har jag blivit gravid ändå, på "vanligt" sätt, och det är det som känns så mirakulöst, det hade jag verkligen aldrig trott skulle hända.
Hittills har graviditeten gått bra och allt har sett normalt ut på kontrollerna.
När jag förstod att jag var gravid var det lite av en chock, både lycka och oro på samma gång, men jag börjar allt mer vänja mig vid tanken på att bli mamma. Det är bra att man får nio månader på sig att förbereda sig, inte bara kroppsligt utan också mentalt.
Ett orosmoment har varit att jag fått hög sänka (B-SR) sedan jag blev gravid. Det är inte ovanligt bland gravida, men eftersom hög sänka också kan betyda återfall så togs beslut att jag för säkerhetsskull skulle få göra en magnetkamera-undersökning. Det blev en riktig nervpärs med tankar på vad ett återfall skulle innebära för mig och för barnet i magen, men lyckligtvis såg alla bilder från undersökningen bra ut och nu kan jag slappna av och fokusera på graviditeten.
Nu håller jag tummarna för att allt ska gå bra. Det känns som det kommer att bli en spännande och omvälvande tid framöver!
