Okej, nu till något som är väldigt personligt. En av sorgerna i kampen mot cancern är hur alla cellgifter har slitit på min kropp. Det mest påtagliga är att mina äggstockar inte verkar fungera längre. Det finns en risk att jag aldrig kommer få barn, och om jag ska bli gravid med hjälp av IVF, alltså provrörsbefruktning, så krävs det en rejäl portion tur för att det ska lyckas med mina egna nedfrysta ägg eftersom jag inte har så många.
Jag tänker ofta på det. Hur det skulle påverka mig och min kille om det visar sig att vi inte kan få barn tillsammans. Jag oroar mig nog mer för vad han skulle känna än för mina egna känslor. Det gör mig så ledsen att tänka på att han kanske inte kan bli pappa om han väljer att leva med mig. Och det gör ont att tänka på att jag kanske aldrig får uppleva det som så många beskriver som det finaste i livet.
När jag var på kvinnokliniken den här veckan kom gravidfrågan upp. Jag frågade när jag fysiskt sett skulle kunna klara det. Svaret var att det generellt ska gå minst 2 år efter stamcellstransplantation, så jag är inte där ännu och ärligt talat så känner jag mig inte mentalt beredd heller. Jag känner faktiskt en viss skräck för uppgiften. Så mycket ansvar!
Och jag skulle vara så orolig för att något hemskt skulle hända med
barnet eller mig själv. Rädslan för återfall skulle dubblas typ 100
gånger om jag inte bara skulle oroa mig för mitt eget liv.
Det har snart gått 1,5 år sedan min stamcellstransplantation och nu är tydligen dags att jag börjar med hormonersättning. Oavsett om jag vill kunna bli gravid eller inte så behöver jag ta östrogen eftersom jag är i klimakteriet typ 20 år i förtid. Utan det där östrogenet jag normalt skulle ha i kroppen så tror sjukvården att jag har lättare för att bli benskör och få hjärt- och kärlsjukdomar.
Till en början blir det östrogen i form av ett plåster på magen som jag byter en gång i veckan och var åttonde vecka ska jag ta en tablett i 10 dagar som gör att jag får mens. Sen ska jag sätta på ett plåster igen och allt börjar om.
Jag är lite nervös för hur jag kommer att må av hormonbehandlingen. Jag vet att en del blir väldigt nedstämda. Men det behöver naturligtvis inte bli så heller. Nu har plåstret varit på i några dagar och än så länge märker jag i alla fall inget som känns ovanligt. Själva plåstret måste jag säga var väldigt diskret. Det är ungefär en tum stort, genomskinligt och verkar sitta fast väldigt bra.
Äntligen vinter - is och snö! Jag har längtat efter att få prova mina långfärdsskridskor och idag gick premiärturen i viken där det fryst till ordentligt de senaste dagarna. Det var en härlig känsla att glida fram på isen, särskilt med vinden i ryggen. 
