lördag 29 december 2012

Färd mot ljuset


Jag har långledigt sedan julhelgen och har varit på landet i flera dagar för att åka längdskidor och pyssla med min häst. Det är skönt att veta att dagarna blir längre och längre nu, att ljuset är på väg tillbaka.

Än så länge har jag inga besked om provet som togs i Uppsala. Om det är Hodgkins lymfom som är tillbaka i lymfkörteln under levern så verkar det som att jag har två alternativ på behandlingar. Endera får jag en bromsande behandling med cytostatika inriktad på att hålla cancern i schack i så många år som möjligt. Eller, så får jag göra en högdosbehandling med en allogen stamcellstransplantation, alltså stamceller från en annan person. Enligt min läkare blir mellan 10 och 30 procent av hodgkinspatienterna botade av den behandlingen, och det är den enda kända metod just nu som kan bota mig.

Nackdelen med den allogena stamcellstransplantationen är att den är riskfylld eftersom det inte är säkert att de nya stamcellerna och min kropp kommer överens. Om jag får den behandlingen kan jag i värsta fall dö om kroppen stöts bort. Klarar jag behandlingen finns det risk för att jag drabbas av något som kallas GVHD. Det beror också på att kroppen stöts bort av de nya stamcellerna och gör att man till exempel kan få utslag, klåda, pigmentförändringar i huden och  problem med slemhinnor och mage. Biverkningarna kan bli kroniska, men jag vet ännu inte hur vanligt det är. Men det skrämmer mig.

Jag tänker mycket på vilken behandlingen som vore bäst för mig. En bromsande behandling där jag kan leva med bra livskvalitet i många år? Eller ta chansen att bli cancerfri med den riskfyllda behandlingen, men som i värsta fall kan leda till ännu ett återfall och eventuella GVHD-biverkningar livet ut?

Om jag säkert kunde veta att jag skulle bli botad så skulle jag nog inte tveka att göra den allogena stamcellstransplantationen. Men nu är chansen bara mellan 10 och 30 procent enligt min läkare. Jag vet verkligen inte vad jag ska göra, det är nog det svåraste val jag ställts inför någon gång. För att kunna välja behöver jag mer information. Jag undrar hur länge jag kan förväntas leva med en bromsande behandling? Hur länge kan jag få cytostatika innan kroppen inte orkar mer?

lördag 22 december 2012

Hemma igen!

Jag är hemma igen från Uppsala och biopsin blev gjord tillslut. Det blev med hjälp av ultraljud, men det gick mycket bättre den här gången.

Läkaren gjorde tre stick men det kändes inte alls lika otäckt för mig. Nu visste jag hur det skulle gå till och var mer förberedd.

Efteråt fick jag se de små bitarna av körteln som flöt runt i en liten plastburk. De såg ynkliga ut, var nog inte större än typ 4x1 mm. Men jag hoppas att det går att utläsa något ur dem så att jag får reda på vad det är jag har att ställa in mig på.

torsdag 20 december 2012

Fasta, vänta, vänta....

Jag har fastat hela dagen i väntan på biopsi. Vid 16-tiden, efter lite frustrerat tjat, får jag reda på att det inte blir någon biopsi förrän imorgon. Men inte med hjälp av datortomografi som det var sagt, utan med ultraljud. Alltså den metoden som misslyckats två gånger tidigare. Det känns inte alls betryggande. Varför tror de att det ska fungera den här gången när det inte gjort det förut?

Men äntligen får jag äta. Så skönt det är att slippa vara hungrig.

Lycka #1 - Familj och vänner (även fyrbenta)

Lycka är ett ord som rymmer många känslor och ting. I den här bloggen kommer jag lista sådant som gör mig glad, både stora och små saker. Nummer ett i listan är självklar och det första jag tänker på: Min familj och mina vänner.

Dessa underbara människor har varit ett enormt stöd för mig. De har hållit mig sällskap på sjukhuset, lyssnat när jag varit ledsen, stöttat och hjälpt mig med sådant jag själv inte orkat med. Jag är väldigt tacksam för det.

Hälsa är det viktigaste hör man ofta. "Den friske har många önskningar, den sjuke bara en." Jag håller med. Men jag föreställer mig att det finns något värre än att vara sjuk, och det är ensamhet, att känna att ingen bryr sig om en. Jag har alltid fått stöd, omtanke och kärlek från människor runt mig och jag vet inte hur jag hade klarat hålla modet uppe annars.

Sedan finns det andra små saker som ger mig kraft i vardagen. En sådan sak för mig har varit mina djur: Hästarna, hunden Bessy och bondkatten Lillen. Hästarna ger mig livsglädje och frihet när jag är ute och rider och Bessy får mig alltid på gott humör. Finns det något djur som är så smittande glad som en hund? Eller något mer rogivande än en spinnande katt? 


onsdag 19 december 2012

Ännu en dag på sjukhuset

Jag har slumrat nästan hela dagen och drömt absurda saker som bara är suddiga minnesbilder nu. I morse fick jag två sprutor med lugnande medel inför biopsin. Sedan blev jag rullad i sängen genom sjukhusets källarsystem bort till röntgenavdelningen. Väl där fick jag lägga mig på en brits och röntgenläkaren började att försöka leta rätt på körteln med hjälp av ultraljudsapparaten mot min mage.

Jag kände mig lite loj och varm i kroppen av det lugnande medlet, men jag kände mig ändå ganska stressad inför ingreppet. Men det var oro helt i onödan för efter en stund sa röntgenläkaren att han inte kunde hitta körteln. Det var "tarmar i vägen". Så det blev inget stick i magen. Istället ska de nu leta upp körteln med hjälp av datortomografi, förhoppningsvis ska det ske i morgon.

Så jag blev rullad tillbaka till avdelningen och sedan kände jag mig påverkad av det lugnande medlet ända till kvällen. Har bara orkat äta några få tuggor och har känt mig yr när jag försökt röra på mig. Men nu äntligen har det släppt.

Jag vet att det är helt osannolikt men jag hoppas att de inte kan hitta körteln för att den inte finns. Tänk om det var något annat som syntes på PET-röntgen, något ofarligt, tänk om...

tisdag 18 december 2012

I väntan på provtagning

Jag är i Uppsala för att göra en ny biopsi. Sjukhuset är överbelagt med patienter och vi är fem patienter i samma rum. Alla är äldre än jag, de flesta sover. Ingen säger något. Jag har lång resväg och därför är jag här en dag i förväg för att skrivas in. Tidigt i morgon bitti ska biopsin göras. Det är ett stick i magen under lokalbedövning för att ta ut en liten bit av körteln.

Förra gången fick jag panik just när sticket var gjort. Det gjorde inte ont, men det var en så obehaglig känsla när sprutan liksom sköts in i magen och jag kändes hur något grep tag och drog ut. Jag hade inte fått något lugnande innan, men det ska jag få den här gången. Jag hoppas att de inte snålar på medlet, jag skulle vilja vara helt bortdomnad och inte känna någonting!

lördag 15 december 2012

Ett bra besked blev ett dåligt

Jag tror aldrig att jag varit så nervös för en kontroll. Hela sommaren hade jag oroat mig, särskilt eftersom min sänka vid några provtillfällen varit något förhöjd. Jag fick göra en datortomografi och en vecka senare skulle jag träffa min läkare för att få reda på resultatet. Direkt jag kom in i undersökningsrummet sa min läkare att det såg bra ut. Min sänka var tillbaka på en normal nivå och på röntgen syntes inga förändringar. Det var en sådan lättnad. När jag gick därifrån hade jag tårar i ögonen och ringde och sms:ade den glada nyheten till min familj, min pojkvän och mina vänner. Nu skulle jag försöka att lägga oron åt sidan.

Några dagar senare, en lördag, ringer mobilen. Jag står och fumlar med nycklarna för att låsa upp min lägenhet. Jag och min pojkvän ska åka ut i skogen och göra upp en brasa, jag ska bara hämta några saker så ska vi åka.

Det är min läkare som ringer. Han berättar att han missat att läsa en del av rapporten från datortomografin. Det fanns ett kompletterande dokument där det stod att allt inte såg bra ut. Där stod det att jag hade en förändring under levern som var cirka tre centimeter stor.

Jag tog mig in i lägenheten, satte mig på sängen. Vad innebär det här? Vad händer nu? Jag fick veta att jag skulle få göra en PET-röntgen och att det skulle tas en biopsi ur körteln som såg förstorad ut för att ta reda på om det verkligen rörde sig om cancer.

Tillslut kände jag att jag inte orkade ta in mer information. Läkaren lovade att ringa igen på måndagen och vi avslutade samtalet. Jag grät, tankarna snurrade och min pojkvän höll om mig en lång stund. Jag kände att jag orkar inte mer nu. Jag orkar inte gå igenom fler cellgiftsbehandlingar, jag orkar inte tappa håret en gång till, det är nog. Och var det verkligen cancer, tänk om det bara var fel på bilden?

Ungefär en vecka senare fick jag åka till Akademiska sjukhuset i Uppsala och göra en PET-undersökning. Jag fick också göra en biopsi. Med hjälp av ultraljud blev jag stucken i magen för att ta ut en liten bit. Det var fruktansvärt obehagligt och jag fick en panik just efter sticket. Jag hyperventilerade och mådde så illa att jag trodde att jag skulle kräkas. Själva sticket gjorde inte särskilt ont, men det var att det skedde så plötsligt, och att jag verkligen kände ur något slets loss inuti mig som var så otäckt. Röntgenläkaren fick bara ut en liten bit ur körteln och det var i flagor, så det var inte säkert att det gick att använda. Men eftersom jag mådde så dåligt togs det inget nytt prov.

Samma dag som jag skulle åka hem från Uppsala fick jag beskedet att det syntes tydlig aktivitet i körteln under levern på PET-undersökningen. Allt talar för att det är ett nytt återfall.

De senaste dagarna har jag känt sorg, ilska och rädsla. Ännu hoppas jag på ett litet mirakel, att biopsin skulle visa att det inte alls är cancer i den där körteln, men jag vet att det inte är särskilt troligt. Om några dagar ska jag till Uppsala igen för att göra en ny biopsi. Den första blev nämligen inte användbar, så det kommer att dröja innan jag vet vad som kommer att hända.

Energiboost på Brännö

Strålningen avslutades i februari 2012. När jag kom tillbaka hem anmälde jag mig till en temavecka på Brännö för unga vuxna som haft cancer. En vän till mig som haft bröstcancer hade rekommenderat den och jag kände att jag behövde få hjälp med bearbeta mina känslor och hantera min rädsla för nya återfall.

Jag tog tåget till Göteborg och sedan spårvagn ändå ut till Saltholmen och havet. Där fick jag sätta mig på en liten färja ut till Brännö. På sommaren är det fullt av turister på ön, men under vintern var det alldeles lugnt. Alla bofasta var på fastlandet och jobbade under dagarna och det var alldeles stilla. Bara någon enstaka packmoped puttrade förbi på de små vägarna, som inte var bredare än en cykelled. På Brännö är det i princip ingen biltrafik. Men en minibuss fanns det på ön och den blev jag och de andra deltagarna hämtade med vid hamnen. Efter några minuters färd blev vi avsläppta vid värdshuset Baggen där vi skulle bo under veckan.

Vi var åtta deltagare, de flesta under 30 år. Den första övningen vi fick göra tillsammans var att var och en fick berätta sin cancerhistoria i cirka 15 minuter. Jag var först ut och fick en stor klump i magen. Det var mycket mer känslosamt att berätta hur allt hade börjat och om mina återfall än vad jag anande innan. Jag satt och kämpade för att inte börja gråta men efteråt kändes det bra.

Under veckan fick vi göra många gruppövningar och vi blev ett väldigt sammansvetsat gäng eftersom vi vågade öppna oss för varandra. Jag var orolig innan jag åkte till Brännö för att jag skulle känna mig nedstämd av att träffa andra cancerpatienter, men jag upplevde det inte alls på det sättet när jag var där. Det var, tvärtemot vad jag föreställde mig, en väldigt positiv känsla i gruppen, med massor av livsglädje. Även om alla varit drabbade av cancer och en del fortfarande var under behandling, så kändes det inte som en "sjuk" grupp.

Veckan var en riktig energiboost och jag har fortfarande kontakt med de andra i gruppen. Jag rekommenderar verkligen andra att åka till Brännö. Det hålls flera temaveckor om året riktade till just unga med cancer, och det finns även temadagar för äldre patienter och för par. Mer info finns på http://www.livslust.net 

Efter rehabiliteringen på Brännö började jag jobba halvtid och fortsatte med det under sommaren. När hösten kom ökade jag till 75 procent. Det har varit skönt för mig att ha haft en arbetsplats där det har varit okej att gradvis gå upp i arbetstid. Även om jag kände mig fysisk återställd så blev jag lättare stressad än innan och jag behövde ordentlig återhämtning mellan arbetspassen. Men gradvis kände jag mig starkare, och i november började jag att jobba heltid.

Mitt andra återfall

Var tredje månad fick jag gå på kontroller på sjukhuset. I nästan två år efter högdosbehandlingen och den autologa stamcellstransplantationen hade alla mina värden sett bra ut, men så började min sänka, SR, att vara förhöjd. Sänkan kan påverkas av många saker, till exempel kan en vanlig infektion göra att den höjs tillfälligt. Men om höjningen är bestående kan det vara ett tecken på ett återfall.

Så var det i mitt fall. Cancern hade kommit tillbaka, den här gången i en körtel i mediastinum, alltså i området mellan mina lungor. Återigen blev det cellgifter, den här gången med Levact, även kallat bendamustin. Jag fick behandling en gång i månaden, två dagar i stöten. Totalt blev det sex behandlingar.  Den här cytostatikan gjorde inte att jag tappade håret, och den påverkade inte heller mitt immunförsvar så mycket. Jag slapp bli infektionskänslig. Däremot blev jag väldigt nedstämd i samband med att jag fick behandlingen på ett sätt som jag inte hade varit tidigare. Jag vet inte om det kan ha varit en biverkan av själva cytostatikan, eller om det var en känsla som kom för att jag kände mig extra trött och kraftlös. Jag var sjukskriven under hela den här perioden.

Cytostatikabehandlingen påbörjades i juli och avslutades i november. Då fick jag ungefär en månads vila innan det var dags för strålning. Jag strålades varje vardag under en månads tid på Akademiska sjukhuset i Uppsala. För att jag skulle ligga helt stilla under strålningen fixerades jag med hjälp av en mask som var formgjuten efter mig. Den täckte mitt ansikte och mina axlar. Den satt hårt och jag kunde verkligen inte rubba mig en millimeter när jag spändes fast på britsen.

Strålningen kändes inte, men jag tyckte att masken var obehaglig. De första gångerna fick jag panik och cellskräck av den instängda känslan. För att hålla mig lugn bad jag röntgenpersonalen att hela tiden prata med mig så att jag visste vad som hände och hur mycket som var kvar av behandlingen. Det gick nämligen inte att se ut genom masken. Jag bad dem också att ha radion på så att jag kunde distrahera mig själv genom att lyssna på musiken.

Jag fick lite ont i halsen av strålningen och det gjorde ont att svälja. Men det gick bra att äta om jag undvek till exempel bröd. Ömheten i halsen började mot slutet av månaden med strålning, och gick över drygt en vecka efter att strålningen var avslutad.


Krafterna kommer tillbaka

Efter högdosbehandlingen började jag träna lite försiktigt och efter några månader var konditionen tillbaka igen. Jag hade tidigare åkt Vasaloppet, och det bestämde jag mig för att göra igen. Jag tog det lugnt och det var inga problem att genomföra loppet. Det kändes underbart, min kropp kändes stark och frisk och det kändes som att jag inte längre var begränsad av någon sjukdom.

Jag bestämde mig för att göra en Svensk klassiker, det vill säga långloppen Vasaloppet, Vätternrundan, Vansbrosimmet och Lidingöloppet inom ett år. Nästa lopp i ordningen var Vätternrundan - 30 mil på cykel. Jag köpte mig en landsvägscykel och började cykla på kvällarna efter jobbet. För att testa formen cyklade jag ett lopp som var 15 mil. Det var tungt i benen mot slutet, men det gick bra. Vätternrundan ska nog gå det med, tänkte jag. Men tyvärr blev jag rejält förkyld den dagen som loppet blev och jag kunde inte ställa mig på startlinjen.

Istället fick jag sikta in mig på nästa utmaning - Vansbrosimmet. Det är tre kilometers simning i öppet vatten. Först två kilometer medströms och sedan den sista kilometern motströms. Jag kan bara simma bröstsim, så det här loppet visste jag att jag inte kunde räkna med någon vidare tid. Jag tränade några gånger i simhallen och hoppades att det skulle räcka.
Tävlingsdagen kom, det var en riktigt varm sommardag. Vansbro svämmade över av folk som skulle simma. Vattnet i älvarna var ovanligt varmt, runt 18 grader, men jag tyckte ändå att det kändes iskallt att gå ner i vattnet. När starten gick var det först lite trängsel, men sedan drog de snabba simmarna iväg och det blev lugnt. De första två kilometrarna medströms var inga problem, att simma den sista biten däremot var lite kämpigt. Att simma motströms hade jag aldrig förut varit med om, och det var lite som att dra sig framåt i vattnet. Mörka moln drog in och det började mullra av åska i luften. Strax började det spöregna och det smattrade och skvätte upp i ansiktet. Vattnet var stridare nu och alla simmare ville hålla sig nära kanten, det blev trångt och då och då råkade man bli sparkad av någons bentag. Men lite längre fram kunde man ana målet. Snart var jag framme och kunde kravla mig upp på rampen för att få min medalj. Sedan fick jag ställa mig i en varm dusch, det kändes skönt!
Inför Vansbrosimmet

Efter simningen fick jag börja träna löpning för att förbereda mig för Lidingöloppet, tre mil löpning på slingrande grusstigar. Jag hade aldrig sprungit längre än 12 kilometer i sträck, men jag tänkte att jag kunde ju alltid gå en stund om jag blev trött. Jag tog det lugnt redan från start och sprang med jämn lunk genom loppet. Sista biten värkte det i hela benen och långt upp i höfterna men krafterna fanns kvar och jag tog mig i mål. Sedan fick jag den värsta träningsvärk jag någonsin varit med om. Men jag var jublande glad för att jag hade klarat det.

Långloppen var något som gjorde mig gott. De fick mig att känna mig frisk igen och att jag kunde göra det jag själv ville. Min läkare hade berättat för mig att det är störst risk för återfall i cirka två år efter senaste behandlingen, och jag började att närma mig den gränsen. Kanske skulle det gå vägen... 

fredag 14 december 2012

Mitt första återfall

Cytostatikabehandlingen med ABVD avslutades på hösten 2008. Det var skönt när sjuksköterskan tog bort PICC-linen från min arm, den lilla slangen som jag fått all cytostatika genom. PET-röntgen visade inte på någon canceraktivitet i kroppen.

Jag var ivrig att komma tillbaka till det vanliga livet, det utan ständiga sjukhusbesök och trötthet. De fysiska krafterna kom ganska snabbt tillbaka. Jag studerade klart på universitetet och fick min journalistexamen, och jag lärde känna en kille som jag blev tillsammans med. När jag började träffa honom visste han inte att jag hade haft cancer och det var minst sagt nervöst att avslöja att mitt långa, mörka hår i själva verket var en peruk. Jag var orolig för hur han skulle reagera på att jag i stort sett var skallig. Men jag oroade mig i onödan. Det var inget han brydde sig om och det dröjde inte länge förrän håret växte ut såpass mycket att jag kände mig bekväm utan peruken.

Under vintern började en obehaglig känsla komma krypande. Jag kände mig trött och hade segdragna förkylningar som aldrig tycktes släppa. På nätterna kunde jag vakna genomblöt av svett. I början av 2009, 3-4 månader efter cytostatikabehandlingen, dök en ny knöl upp på halsen. Cancern var tillbaka.

Jag påbörjade en ny cytostatikabehandling. Den här gången hette den IKE. Den pågick i fyra månader. Allt mitt hår ramlade av efter ungefär tre veckor och jag började använda peruk igen. Varje IKE-behandling pågick under tre dagar, och då fick jag vara inlagd på sjukhuset under den tiden. Sedan fick jag åka hem och då brukade jag vara pigg i ungefär en vecka. Sedan sjönk mina vita blodkroppar till en låg nivå och mitt immunförsvar blev svagt. Då fick jag oftast ont i halsen och feber och fick åka till sjukhuset och få antibiotika i blodet, eftersom mitt eget immunförsvar inte kunde ta hand om infektionen själv. Oftast blev jag då inlagd i tre dagar innan jag kunde åka hem igen. Sedan kunde jag vara hemma ett par dagar innan det var dags för en ny omgång med IKE. Jag tillbringade väldigt mycket tid på sjukhuset under den här perioden och jag upplevde den här behandlingen betydligt tuffare än ABVD, eftersom jag blev tröttare och fick så dåligt immunförsvar.

Efter IKE fick jag göra en högdosbehandling på Akademiska sjukhuset i Uppsala med en autolog stamcellstransplantation. Det innebar att stamceller från mitt eget blod fördes tillbaka in i min kropp efter att jag fått mycket höga doser av cytostatika som slog ut immunförsvaret. Tanken med behandlingen var att min kropp då skulle kunna förinta de få cancerceller som fanns kvar i kroppen. Eftersom mitt immunförsvar var så försvagat fick jag vara kvar på sjukhuset tills de vita blodkropparna var uppe på acceptabla nivåer igen.

Inför högdosbehandlingen gjordes massor av undersökningar för att se att min kropp var rustad för den prövning som skulle komma. Jag fick gå till tandläkaren och dra ut mina visdomständer för att minska risken för infektioner i munnen när mitt immunförsvar skulle bli lågt. Eftersom det också fanns en risk för att behandlingen skulle slå ut mina äggstockar fick jag ta ut ägg och frysa ned ifall jag skulle vilja ha barn någon gång i framtiden.

När väl högdosbehandlingen drog igång blev det nästan fyra veckor på sjukhuset. Jag var förvarnad om att många patienter drabbas av jobbiga infektioner under den perioden, men det hände inte mig. Jag mådde bra hela tiden, även om jag var väldigt trött och svag. Jag fick flera blodtransfusioner eftersom blodvärdet sjönk och jag blev yr. Jag fick inte vistas utanför mitt sjukhusrum och var isolerad från andra patienter, men jag fick ha besök av min familj och jag fick lämna sjukhuset för kortare promenader utomhus tillsammans med dem. Jag orkade inte gå särskilt långt och blev skjutsad en hel del i rullstol, men det var skönt att komma ut.

När behandlingen var avslutad och jag kom hem igen, kände jag mig kraftlös. Jag blev andfådd för minsta ansträngning och konditionen var i bott. Tre månader efter stamcellstransplantationen skulle jag undvika folksamlingar, jag fick inte vistas i dammiga miljöer, klappa husdjur, gräva i jord eller äta mat som till exempel mögelost och gravad lax, eftersom jag då riskerade att få infektioner. I en tid då jag nästan inte tyckte att något kändes kul längre var det särskilt tufft att jag inte tilläts vara i stallet med min häst. Men efter någon månad ruckade jag lite på reglerna och började ta kortare ridturer utomhus. Men då fick jag hjälp med rykt och sadling, så att jag inte behövde utsättas för dammet i stallet.


FÖRE
EFTER
 Mitt hår växte ut igen. Jag som alltid haft rakt hår blev superlockig! :-P Jag var inte överförtjust i de där ostyriga lockarna som stod åt alla håll och jag längtade verkligen efter ett långt hår igen.

Det tog ungefär två år för mitt hår att bli växa sig långt och bli "normalt" igen. Sett i backspegeln gick det fort, men åh så trögt det kändes då!




Till en början kändes det segt men krafterna kom tillbaka. Jag var sjukskriven i nästan ett halvår innan jag började söka jobb. Ekonomiskt var det tufft och om jag inte hade haft möjligheten att bo hos snälla och generösa föräldrar under den här perioden hade det varit svårt. Eftersom jag drabbades av cancer när jag var student och hade låga inkomster så hade jag inte rätt till mer än cirka 4000 i sjukpenning per månad. När jag sedan inte var sjukskriven längre och skulle söka jobb hade jag inte rätt till någon a-kassa.

Jag var orolig för att jag inte skulle kunna få jobb eftersom det var ett stort hål i mitt CV efter min journalistexamen. Det kändes jobbigt att i arbetsintervjuer behöva berätta att det där hålet berodde på att jag varit långvarigt sjuk. Jag var rädd att arbetsgivarna inte skulle våga anställa mig. Men det löste sig. Jag ansökte om en praktikplats på en redaktion. På så vis fick jag in en fot och arbetslivserfarenhet. Praktiken ledde sedan till ett sommarjobb och sedan längre vikariat. Med en riktig inkomst kunde jag skaffa egen lägenhet. Det började kännas som att jag hade ett normalt liv igen.

Oron för återfall fanns hela tiden med mig men för varje kontroll med goda resultat vågade jag hoppas lite mer på att cancern kanske var borta för alltid.

Hur det började

Jag minns när jag kände den för första gången, knölen. Den var stor som en ärta och satt på vänster sida om halsen. Det var en solig och varm julidag. Jag satt i baksätet på bilen, på väg hem, och det klack till i mig när jag kände det där nya, okända. Några veckor senare gick jag till vårdcentralen och lät en läkare titta på den. "Den där lilla", sa han och skrattade. Men han stack ändå i den med en nål och tittade i halsen med en liten kamera. Men det verkade inte vara något onormalt. "En svullen lymfkörtel, inget att oroa sig för".

Veckorna gick och knölen på halsen växte. Jag kontaktade samme läkare igen. Den här gången blev det röntgen av min överkropp. Det visade sig att jag hade något som såg förstorat ut mellan mina lungor. Min läkare sa att det förmodligen var min tymuskörtel som förblivit förstorad sedan jag var barn. Det kunde visst vara så. Men de ville ändå ta ett prov på det. En remiss skickades iväg för att göra en operation, men den fastnade mellan två kliniker. Av någon anledning var de oense om vilken avdelning som borde göra operationen. Det drog ut på tiden och jag var irriterad på vården. Det kändes inte seriöst att det inte togs ett beslut. Vid jultid var knölen på halsen omkring fem centimeter stor, värkte och stod ut som en bula. Då bestämdes det att den skulle opereras ut för att analyseras.

I februari 2008 fick jag beskedet att det jag drabbats av var Hodgkins lymfom, en typ av cancer i lymfkörtlarna. Ungefär ett halvår hade gått efter det att jag besökte vårdcentralen första gången. Det som min läkare trodde var en förstorad tymuskörtel mellan mina lungor, var i själva verket lymfkörtlar som var angripna av cancer. Förmodligen hade sjukdomen börjat där för att sedan sprida sig upp till lymfkörteln på halsen.

Beskedet var en chock, minst sagt. Jag var 24 år och hade inte en tanke på att det kunde vara cancer som drabbat mig. Det kändes overkligt. De första dagarna efter beskedet gick jag runt som i en dimma, kände mig inte riktigt närvarande. Knölen på halsen var i och för sig ett konkret bevis på min sjukdom men för övrig kände jag mig precis som vanlig. Det var svårt att förstå att jag hade en dödlig sjukdom i kroppen.

Behandlingen startade snabbt. Jag fick en kombination av cellgifter som kallades ABVD. Totalt behandlades jag i åtta månader. Jag fick cellgifter varannan vecka och mådde skapligt under den här perioden. Jag studerade journalistik och var under den här perioden praktikant på en redaktion. Ett par dagar efter cellgifterna kände jag mig trött och mådde lätt illamående, men jag klarade att fullfölja praktiken. Håret tunnades ut gradvis. Efter några månader var det så tunt att jag valde att börja använda peruk, men det föll inte av fullständigt av cellgifterna.



Jag var inte så rädd under den här perioden. Prognosen för unga patienter som får Hodgkins lymfom är mycket god och nästan alla blir botade. Det kändes självklart att jag skulle bli frisk. Jag tänkte till och med att det var tur i oturen att jag fått en, som jag uppfattade det, harmlös cancer, som så lätt kunde botas. Men det visade sig inte vara riktigt så lätt som jag trodde.