God fortsättning alla bloggläsare!

2016 har varit ett riktigt bra år för mig. Jag har fått vara frisk och har kunnat landa i tillvaron efter allt som hänt de senaste åren. Jag och pojkvännen hyrde ett hus och flyttade ut på landet och jag började på ett nytt jobb där jag trivs väldigt bra. Den där vardagslunken som jag längtade efter, där jag inte tänker lika mycket på cancern, har börjat infinna sig. Just nu är det inga större bekymmer och så hoppas jag att det får fortsätta framöver!

Gott nytt år!

Och till sist ett litet meddelande till mina läsare från USA och andra länder som helt plötsligt hittat till min blogg:

Suddenly the blog-statistics tell me that many of my readers come from other countries than Sweden, especially the United States. Welcome! I am really interested to know how you found this blog, is it just by using Google or is there a link to my blog somewhere particular? And are you able to read my blog with the autotranslation without too much trouble? Please leave a comment, I'm really curious to know how you have found this swedish blog. :-) Thank you for reading! I wish you all a Happy New Year!

Bloggen fyller fyra år

Jag började blogga strax efter mitt tredje återfall för snart fyra år sedan. Huvudet snurrade av tankar och rädslan för cancern var större än någonsin. När jag har haft det som tuffast har bloggen hjälpt mig att samla tankarna, och i början skrev jag mest för min egen skull. Men med tiden har jag hoppats att bloggen också kan vara en hjälp för andra som är i en liknande situation som mig.

Då och då får jag mejl från personer som tackar för det jag skrivit här, eller som har frågor om något som jag gått igenom. Därför känns det rätt att den här bloggen får leva vidare, även om uppdateringarna numera sker mer sällan.

Till dags dato har bloggen drygt 170 000 sidvisningar - och det är långt fler än vad jag trodde när jag började blogga!

Många som hör av sig till mig undrar hur mitt liv är idag. Jag är tacksam över att jag kan säga att jag mår väldigt bra. Alla cancerbehandlingar har givetvis satt sina spår, men jag har fått min energi tillbaka och orkar med det som känns viktigt. Men jag lyssnar på kroppen och känner jag mig sliten pressar jag mig inte. Jag tar det väldigt lugnt på helgerna, det är min återhämtningstid.

Nuförtiden går jag inte lika ofta på kontroller på sjukhuset. Jag och min läkare har kommit överens om att ses var sjätte månad och det känns lagom. Det är tryggt med kontrollerna, men samtidigt är det alltid mycket oro inför provtagningarna. Jag har fått veta att jag kommer att få gå på kontroller i sju år till - alltså i 10 år efter stamcellstransplantationen.

Den cancervård jag har fått är fantastisk, jag tänker ofta på det - att jag i ett annat land kanske inte hade haft råd med den vården. Det system vi har i Sverige är verkligen något vi ska värna om.
Jag tänker ofta också på min anonyma stamcellsdonator, som har räddat mitt liv. Tack från djupet av mitt hjärta. Och ett stort hurra också för alla Sveriges stamcellsdonatorer i Tobiasregistret. Ni är verkliga hjältar!

Tillbaka på jobbet

Nu känns det att det är höst, luften är friskare och det är dimmigt på morgonen när jag åker till jobbet. Det har varit en fin sommar med både lata dagar i hängmattan, ridturer, målning på huset och fina utflykter, bland annat en roadtrip till Ystad där jag fick sand mellan tårna på vackra Mossbystrand här ovan.

På jobbet är semesterperioderna över och det märks i staden att skolorna har börjat. Saker börjar gå mer på rutin igen. Att det är höst innebär också att det regelbundet blir medlemsträffar med Ung Cancer igen. Jag hjälper till att arrangera träffarna i området där jag bor. Vi som kommer är en blandad skara mellan 18-32. En del är mitt uppe i sina behandlingar, andra hämtar kraft efter att ha avslutat sina. Ung Cancer är en organisation som har betytt mycket för mig. Den har gett vetskapen om att många fler än jag själv drabbats av cancer som ung, med allt som det innebär, och jag har fått stöd, bland annat genom stipendier för rehabilitering. Det känns meningsfullt att vara med och bidra till verksamheten på det lilla sätt jag kan.

Tre år sedan stamcellstransplantationen

Lämnar hus 50 på Akademiska sjukhuset med bra besked!

Fjärde juli är ett speciellt datum för mig - det var då jag fick ta emot stamcellerna från min donator, behandlingen som var min chans att bli frisk från cancern. Nu har det gått tre år och det känns stort. För några dagar sedan var jag på Akademiska sjukhuset för den årliga kontrollen och allt såg bra ut. Jag har fått veta att de flesta återfall efter stamcellstransplantationer vid Hodgkins lymfom sker inom tre år och att nu har passerat den "gränsen", känns väldigt hoppfullt.
Jag känner en sådan enorm tacksamhet gentemot min donator, mannen i Tyskland som jag inte vet mer om än att han var i 35-årsåldern när han donerade till mig. Jag har tänkt att jag ska skriva ett brev till honom som sjukhuset kan vidarebefordra, berätta att behandlingen har gått bra och vilken hjälteinsats han har gjort för mig och hur mycket det har betytt.
Det slog mig att allt blod i min kropp och min benmärg är nu av samma sort som hans. Jag har helt och hållet bytt blod. Det är fascinerande att behandlingen fungerar.
 
Sedan några dagar tillbaka har jag semester och det har varit skönt att bara få vara hemma och ta dagen som den kommer. De första dagarna av ledigheten regnade det ihärdigt och jag var rädd att jag inte skulle få möjlighet att ligga och läsa böcker i hängmattan under eken som jag hade sett fram emot. Men de senaste dagarna har det varit soligt och varmt och det har blivit några timmar med noveller av Haruki Murakami och Alice Munro.

På ängarna vid huset pressar de hö och plastar till rundbalar. Det doftar så gott av timotejen. Sommar!

Tacksamhet

Treårskontrollen efter transplantationen på Akademiska sjukhuset i Uppsala närmar sig. Då ska man kolla hur det går med mitt nya immunförsvar och att allt ser bra ut. Jag känner mig ganska lugn inför besöket då jag för ett par veckor sedan fick träffa min läkare på hemmaplan och alla blodprover såg normala ut. Han berättade att de flesta återfallen sker inom tre år efter transplantationen och att jag fortfarande är frisk känns därför väldigt hoppfullt.

Jag stortrivs med att bo på landet. I går kväll gick jag till stallet för att ge hästarna en sista högiva och när jag sedan promenerade tillbaka på grusvägen ner mot huset var sommarkvällen alldeles ljum och det doftade timotej och skog. Jag kände en sådan oerhörd tacksamhet för mitt liv - över min familj, att få vara frisk, att kunna bo som jag gör, att ha ett arbete. Det var så att jag blev alldeles varm inombords. Det har hänt så många bra saker i mitt liv den senaste tiden.

Utan de donerade stamcellerna hade jag inte varit där jag är idag. Jag hade sannolikt aldrig fått chansen att bli frisk. Vad mycket jag har att tacka min donator för!

En försmak av sommaren

För drygt en vecka sedan flyttade jag och pojkvännen till det här huset och de första dagarna blev det långhelg och sommarvärme. Nu är det som allra vackrast och en bättre tajming för att lämna staden kunde vi inte ha fått, för nu visar landet sig från sin bästa sida.

Vi har planterat blommor, klippt gräs och sått grönsaker och jag och Baluba har ridit ut i skogen nästan varenda dag.

Det känns fantastiskt och helt rätt. Jag är så glad för att vi provar detta. Det känns som att vi kommer att få ett helt annat liv när vi bor så här, där man är mer aktiv och pysslar ute, och sitter mindre framför teven. Men mycket jobb har det varit med flytten och ännu återstår en del saker innan vi helt kan stänga dörren till lägenheten i stan.

En annan glad nyhet är att jag fått fast jobb! Det känns helt fantastiskt, jag som var så glad över ett långt vikariat och så öppnar sig möjligheten för något ännu bättre. 

I slutet av juni är det dags för treårskontrollen efter min stamcellstransplantation. Jag ber till högre makter om att allt ska se fortsatt bra ut. 

Till sist, en somrig selfie och hälsning från mig när jag får lite sol på lunchen!

Ett hus på landet

Oj så länge sedan det var jag skrev på bloggen nu! Många bra saker har hänt sen sist. Det känns som att jag är inne i ett bra flow. 

I januari började jag på ett nytt jobb som reporter på en lokaltidning. Jag trivs jättebra. Tjänsten är ett vikariat på 80 procent och det är skönt med de extra lediga dagarna som det innebär. Det bästa av allt är att jag har kontrakt för minst ett år. Att veta att jag kommer att ha jobb så länge framöver känns väldigt skönt.

Något jag också ser fram emot är att flytta ut på landet. Att lämna lägenheten i staden har varit ett beslut som har växt fram de senaste månaderna och när möjligheten dök upp att hyra ett hus så bestämde jag och min sambo oss för att testa. Jag ser så mycket fram emot våren och sommaren i vår röda stuga!
 
Stugan har tidigare varit sommarställe men har nu stått tom i några år och det krävs lite fix innan vi kan flytta in. Men jag tror att det kommer att bli riktigt bra. Min häst Baluba kommer också kunna flytta med och bo i ett stall alldeles intill. Att få ha henne så nära det kommer att kännas lyxigt och vi kommer ha tillgång till massor av fina ridvägar.

Nu är min sambo och jag redan igång och packar. Vi sorterar, slänger och tänker över vad vi vill ha med oss. Det här är det roligaste som hänt på länge och det känns så spännande!