Fyra år och tre månader sedan transplantationen

Nyligen var jag på kontroll på sjukhuset och allt ser bra ut. Wiiiho!

Det är nu fyra år och tre månader sedan stamcellstransplantationen. Lite mer ork och energi i vardagen hade jag önskat, men på det hela taget mår jag bra. Det är värt en selfie med regnbåge!

Semesterprat i P4 Värmland - nu är programmet sänt!

Idag sändes programmet i P4 Värmland där jag berättar om tiden som cancersjuk och om stamcellstransplantationen som blev min räddning. Det kändes lite nervöst innan - hur skulle lyssnarna uppfatta mitt program? Klockan 15.00 satt jag och min kille, mamma och pappa, bänkade vid radion. Sedan följde en timme där det blev en del tårar, men också en stor känsla av tacksamhet för min situation idag.

Här nedan kan du lyssna på programmet i efterhand:  (eller gå in på http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=93&artikel=6707459)

Fyra år sedan stamcellstransplantationen

Tre bilder tagna i Stadsträdgården i Uppsala: 2013, 2014 och 2017.

 
Sommaren 2013 gjorde jag segertecknet i parken intill Akademiska sjukhuset. Jag var glad över att blodproverna för första gången inte visade 0 vita blodkroppar, utan att mitt nya immunförsvar försiktigt börjat byggas upp igen. Ett år senare var jag tillbaka för en ny bild. Då gjorde jag segertecknet för att jag kände mig frisk och stark, mycket mer återhämtad än vad jag tidigare trott var möjligt. Och för ett par dagar sedan, när jag var till sjukhuset för den årliga kontrollen, kunde jag inte låta bli att ta ännu en segerbild. Fyra år har gått sedan transplantationen och jag är fortfarande frisk!
Jag påminner mig om detta fantastiska då och då när modet sviker och det känns tungt. Hodgkins hotar inte mitt liv idag. Jag har fått en andra chans.

Men tacksamheten över att leva hindrar inte att livet ibland känns tungt ändå. Den senaste tiden har jag varit ganska trött och inte orkat med så mycket mer än jobbet. Jag har känt mig ledsen och nere och har dragits med en del infektioner som inte har gjort saken bättre.

Nu har jag semester och försöker tanka in ny energi i kroppen. Jag tänker att jag inte riktigt har tagit hand om mig själv som jag borde de senaste månaderna. Jag har stressat för mycket, ätit för dåligt och gjort för lite saker som jag mår bra av. Framöver får det bli ändring på det!

Semesterpratare i P4 Värmland

I sommar kommer jag att vara en av P4 Värmlands "semesterpratare". I ett radioprogram som sänds 10 juli och 13 juli kommer jag att berätta om åren då jag kämpade mot cancer och om den allogena stamcellstransplantationen som tillslut blev min räddning.

Det känns väldigt meningsfullt att få sprida kunskap om donation av stamceller och hur livsviktigt det faktiskt är. Cancer är en sjukdom som drabbar så många, och jag hoppas också att min historia kan ge hopp. För jag mår ju bra idag, trots de där kämpiga åren - tillslut kom det en behandling fungerade.

Manus är färdigskrivet och inspelat och musiken är utvald. Det ska bli väldigt spännande att höra hur programmet i sin helhet i juli! Efter sändning kommer programmet finnas som podd och då kommer jag såklart länka till det här på bloggen.

Foto: Lars-Gunnar Olsson

Ett stort tack

Jag tänker ofta på vilken tur jag haft - hur jag trots de tuffa behandlingar jag gått igenom ändå mår bra idag. Tre återfall blev det men av allt att döma tog den sista behandlingen skruv. Det är helt otroligt.

När jag tänker tillbaka har det i perioder varit väldigt tungt men jag har fått det bästa stöd man kan få - genom sjukvården, familj och vänner.

En stöttepelare i sjukvården genom den här resan har varit min läkare. Han har följt mig ända sedan diagnosen 2008 fram till idag. Den här veckan träffade jag honom i samband med de kontroller som jag numera får göra två gånger om året. Alla blodprover såg bra ut och vi småpratade lite om mitt liv idag och hur jag mår.

Sedan fick jag veta att det kan vara sista gången vi ses. Min läkare, som fyllt 65 år, berättade att han kommer att trappa ned på arbetet och inte längre kommer arbeta på sjukhuset på min ort.

För mig blev det känslosamt att säga hejdå och det gick inte att hålla tillbaka tårarna. Han har betytt så mycket för mig under den här resan.

Så om du läser det här - än en gång tusen, tusen tack H.H. Du har varit fantastisk och jag kommer aldrig glömma hur du har hjälpt mig med all din kunskap och ditt engagemang.