söndag 28 juli 2013

Dag 34: Ätandet går bättre

Illamåendet fortsätter att hålla sig undan och i natt fick jag några timmars efterlängtad sömn. Som vanligt fick jag feber, men på morgonen hade det gått över.

Idag har jag gått ganska långt i parken för egen maskin. Jag har med rullstolen och drar den framför mig som en rullator. Sedan när jag blir trött så kör pappa mig en stund. Jag känner mig mycket starkare i benen än vad jag gjorde för någon vecka sedan. Då var det jobbigt bara att resa sig ur sängen och jag hade aldrig kunnat drömma om att jag skulle kunna må såpass bra som jag gör nu.

Ätandet och drickandet går bättre. Idag vågade jag stoppa i mig nästan hela den lilla portion potatis med falukorv som var till lunch. Jag satt med brickan på avdelningens balkong och när jag ätit upp satt jag kvar och läste en stund, (nåt jag inte heller orkat göra på länge). Ute är det tryckande värme, men på den skuggiga balkongen är det perfekt. Mitt egna rum däremot är väldigt svalt, där måste jag ha långärmat och filt för att inte frysa. Jag trodde det var så överallt, men tydligen har jag tur. En sjuksköterska berättade att i andra isoleringsrum är det jättevarmt just nu och patienterna sitter med bordsfläktar.

Under tiden som min pappa har varit hos mig här i Uppsala har han fått bo i en av sjukhusets lägenheter, en tvåa i utkanten av stan. I morgon ska jag kanske också flytta dit om provsvaren ser bra ut. Man funderar på att sluta ge mig antibiotika i dropp och se vad som händer med min feber. Om febern beror på att mina värden stiger så kommer den bete sig ungefär som den gjort hittills, gå upp till omkring 38 grader och sedan gå ned igen efter några timmar. Men om febern beror på någon infektion i kroppen då kommer den fortsätta stiga och inte ge med sig. Då känns det tryggt att vara i närheten av sjukhuset. I lägenheten kommer jag märka också hur det fungerar att äta hemlagad mat, ta mina mediciner och allt sådant. Lite som en test innan jag får åka hem, vilket jag hoppas blir på onsdag. :-)

3 kommentarer:

  1. Äntligen Jenni!
    Det går en rysning genom mig när jag läser dina ord "att jag skulle kunna må såpass bra som jag gör nu".
    Smart att du får bo i lägenheten och se så allt funkar.
    Underbar läsning!!!!
    Vän på nätet

    SvaraRadera
  2. Jag blir djupt berörd av vad du skriver och hoppas att allt går väl. Jag kämpar själv med samma sjukdom sedan 1,5år tillbaks och är inne på min tredje behandlingstyp (cellgifter) och väntar på att få göra en stammcellstransplantation.

    Man har ju hela tiden fått höra att det är den "bra" sorten man har och att så gott som alla blir bra...men varför i h-e försvinner det inte då...och nu börjar man inse att man kanske bara är i början av en resa som kan bli mycket svår.

    SvaraRadera
  3. Heja heja, det går åt rätt håll. Håll ut. Kram

    SvaraRadera