...har gått och det känns som att jag har varit här i en evighet samtidigt som det har gått ganska fort. Illamåendet håller i sig, men i natt behövde jag bara kräkas en gång och sen dröjde det till förmiddagen. Så en försiktig förbättring kanske man kan säga att det är.
Min mamma som har hållit mig sällskap de senaste dagarna ska åka hem idag. Det har varit ovärderligt att ha henne här, speciellt när jag hade feber och mådde jättedåligt. När jag låg där med pulsen bultande i öronen och ömsom svettades ömsom frossade så kände jag mig väldigt, väldigt liten. Jag funderade till och med på om jag skulle dö. Tankar som, "tänk om det inte släpper, tänk om mitt nya immunförsvar inte klarar det", kom.
Mitt nya immunförsvar har ännu inte kommit igång, men det förväntas det inte göra förrän om några dagar till. Än så länge håller antibiotikan infektionerna stången. Vi får hålla tummarna för att det fortsätter så!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar