Jag kommer att bli kvar här på sjukhuset hela veckan. Jag ska få immunoglobulindropp i fem dagar, det ska tas ännu ett benmärgsprov som ska användas för att leta efter infektioner och det ska göras en PET-röntgen för att se om febern beror på ett återfall. Det sistnämnda är särskilt skrämmande. Jag blir alltid nervös när de där röntgenbilderna ska tas.
Mina tankar snurrar runt den senaste tiden. Ska mitt immunförsvar aldrig bli sig likt? Kommer det fortsätta att vara så här, till slutet? I mina mörkaste stunder blir jag förbannad på mitt liv, vill
inte ha det så som det är nu med alla begränsningar. Allt jobbigt jag upplevt med min cancer förut känns som ingenting mot det här. Det här är djupaste skiten
någonsin. Får sedan dåligt
samvete för mina tankar, det kunde ha varit värre. Om jag blir frisk kommer det vara värt allt jobbigt jag går igenom. Men om jag inte blir det?
Ung Cancer körde en kampanj på Youtube för ett tag sen som hette "Det är okej att känna". Den hade en viktig poäng. För mig har de negativa känslorna varit förbjudna och jag har alltid tryckt undan dem så mycket jag kan. Jag har tagit nya tag när det varit jobbigt, sett framåt. Och det har fungerat ganska bra för efter de jobbiga dagarna har det alltid vänt. Jag har känt att mitt liv har rört sig i rätt riktning och då jag har fått ny kraft.
Men nu står mitt liv stilla och det är så mycket svårare då att vara så där positiv och tapper. Alla rädslor, all ilska jag samlat på mig under åren väller fram. Jag vill inte känna allt det där, men det går inte att stoppa. Jag tänker att de där känslorna måste också få finnas. Jag vill inte fastna i dem, vill inte bli deprimerad, men det måste få vara "ok att känna", som det sades i Ung Cancers film. Det är åt helvete att vara sjuk, och känslorna måste ut.
Hej Jenni! Det du skriver kommer att beröra många som läser din blogg. Du har varit så tapper så länge och det vore omänskligt om du inte skulle känna som du gör nu, nämligen förtvivlan, rädsla, vrede och stor frustration över din situation. Jag har funderat många gånger över din inre styrka och hur långt den kommer att räcka. Det tar enormt mycket energi att trycka tillbaka de känslor, som nu väller fram och som du ger uttryck för men det tar naturligtvis mycket energi att känna det du känner nu. Jag tror ändå att det är hälsosamt att låta dessa känslor välla fram. Måttet är naturligtvis rågat efter alla bakslag och alla begränsningar i din vardag och du måste lätta på trycket, som du så tappert burit inom dig. Det är inte varken att tappa ansiktet eller att ge upp kampen mot den jävla cancern. Jag känner sådan vanmakt till och från över din situation, att i så unga år behöva drabbas av en sådan allvarlig sjukdom. Jag läser på olika bloggar och har konstaterat att många i din ålder är drabbade och att behandlingsperioderna är utdragna och påfrestande. Det är inte lätt att hålla modet uppe, när kropp och själ tar stryk på olika sätt. Jag hoppas ändå att du orkar gå vidare med siktet inställt på bättring. För många år sedan låg jag som ung tjej på sjukhuset över en nyårshelg. Ett av minnena därifrån var en sångstund på nyårsafton då psalmen "Blott en dag ett ögonblick i sänder" sjöngs. Jag var för ung då för att reflektera över innebörden i orden i en av verserna men en av raderna har dykt upp under mitt liv hittills i samband med att personer i min närhet har haft det svårt. Orden är "Så som din dag är , så skall din kraft ock varda". Jag har sett flera situationer, då drabbade personer orkat ta sig igenom svåra perioder i sitt liv och jag har funderat över varifrån kraften kommer. Är vi utrustade med en inre reserv, som vi kopplar på i extremt svåra lägen, som gör att vi klarar mer än vad vi tror? Jag hoppas att var och en av oss har en sådan reserv, som gör att vi står rustade inför de prövningar som dyker upp under livet. Alla står förr eller senare inför prövningar av olika slag och vissa tycks drabbas hårdare än andra. När man som jag har några år på nacken, så kan man titta i backspegeln och konstatera att "var och en har haft sitt" i perioder men att livet rättat till sig och går vidare. Det är förmodligen en klen tröst för dig nu, när du brottas med olika tankar och kastas mellan olika sinneslägen. Sluta inte upp med att dela med dig av dina innersta tankar, det lättar på trycket! Många känner igen sig och kommer säkert att kommentera det du skriver och då kommer du att känna lite tröst i det.
SvaraRaderaSluta aldrig att hoppas på bättring! Tapper behöver du inte vara, det är tillåtet att vara förbannad, besviken, rädd, förtvivlad, frustrerad. Dela dina tankar med personer i din närhet, ta hjälp av en kurator, som du har förtroende för om du känner att det kan vara bra för dig.
Mina tankar går till dig! Kramar från Medresenären
Det klart du får känna! Det är riktigt åt helvete och fy fan så mycket du tagit dig igenom. Det sägs att negativa känslor som inte får utlopp lagras i kroppen och leder till spänningar, depressioner och liknande men släpps de ut kanske de kan försvinna efterhand eller i alla fall minska i styrka. Hoppas du kan koppla bort det dåliga samvetet, inga känslor är fel!! Hoppas på att undersökningarna går bra och ger lugnande besked. KRAM!!
SvaraRaderaHej Jenni!
SvaraRaderaTystnaden har skrämt mig Jenni. Det är inte den vanliga Jenni som skriver. Du låter mig och alla här ute förstå att du kommit till en gräns där tålamodet svikit och andra känslor tagit över. MED ALL RÄTT. En ung, kreativ tjej kan bara inte acceptera en sådan begränsning som denna vidriga Hodgkins har gett dig. Det är en helt naturlig reaktion det som du beskriver. För fem år sedan så tänkte du säkert som så ,att får jag nu gå igenom en cellgiftsbehandling så blir jag frisk.... och så kom återfall nr ett, ...två ... och tre.... och sen blodbytet då det ena efter det andra förlängt tillfrisknandet. Det är klart man blir som en ketchupflaska, först kommer inget, ....sen kommer lite, ... sen kommer allt. Men samtidigt är det väldigt bra för kroppen att det finns en ventil som öppnar sig. När jag själv mådde som sämst reagerade min kropp med dagslånga gråtattacker.
En bekant hade en tuff period med sin sons drogproblem och många frågade "hur orkar du?"
varpå hon svarade "jag har lagt mig ner och försökt dö, men jag dör inte".
Försök att ta dag för dag och se inte för långt framåt, så kanske du märker av den lilla bättring som sker. Även nu när du känner att allt är piss så resonerar du ända klokt.
Du vill inte fastna i det negativa och det tror jag att du heller inte gör.
Ensam är inte stark så ta stöd i andra, närstående eller proffs det spelar ingen roll.
Vännen på nätet tänker på dig kväll och morgon.
Urrk...Jag önskar varje gång jag tittar förbi här att det ska ha vänt för dig...Hursomhelst så är det du skriver viktigt för oss andra som befinner oss i sjukdomen.För att det är ju inte direkt någon annan som talar om hur jävligt och svårt det kan vara och bli för dom som inte följer statistiken och blir frisk efter första vändan med cellgifter.
SvaraRaderaJust nu så rullar min adcetris på rätt bra och jag mår ganska bra. Jag ska in på pet scanning om en vecka och då får jag veta om behandlingen har någon verkan.
Vi som är "friska" kan inte förstå fullt ut hur tufft du har det bara att det är otroligt, otroligt hemskt och jobbigt! Jag hoppas du känner att vi är många som tänker på dig och hoppas med alla sinnen att du ska bli frisk och det snart för att slippa ha det så här. Många kramar till dig.
SvaraRadera