Provsvaren gav napp och de hittade CMV (cytomegalovirus) i blodet. Kanske kan det förklara febern som jag haft och som ju faktiskt blivit värre de senaste dagarna. Det är inte alls oväntat att det här viruset brutit ut, eftersom jag har varit infekterad av det förut och alltså har det vilande i kroppen, medan min donator inte drabbats av det någon gång. Mitt nya immunförsvar har således inte något försvar mot det. Men det går att medicinera mot det och jag ska börja med att ta tabletter morgon och kväll. Om inte det räcker och viruset ökar får jag läggas in på sjukhuset med dropp om ett par dagar.
Tyvärr innebär det här att jag inte kommer att kunna åka hem den här veckan som jag hade hoppats. Att mäta halten av viruset är inplanerat först på måndag. Jag grät när jag först fick höra det, jag känner att jag orkar snart inte vara kvar här längre. Jag mår psykiskt dåligt bara av att vara på sjukhusrummet några timmar och även om det går bättre att vara i lägenheten så blir dagarna enformiga och långa.
Det jag får kämpa med mest är fortfarande att äta och dricka. Jag fortsätter att gå ned i vikt och det känns otäckt eftersom jag redan är så mager. Jag hoppas att febern försvinner och att det kanske ökar matlusten, för de senaste dagarna har det varit extra svårt att få i sig något, särskilt vanlig mat som vore det allra bästa för mig.
Hej! Bra, att de har kommit viruset på spåren! Då kan det behandlas och du ska se att det ordnar sig med den ihållande febern! Att det är påfrestande förstår jag, eftersom du hade ställt in dig på att få komma hem och du har längtat så. Det är kanske lättare om du försöker tänka att det är ingen vanlig enkel liten operation som du har gått igenom utan den svåraste behandlingen någon kan utsättas för. Försök att ta en dag i taget och låt processen i din kropp få ta den tid den behöver. Låter kanske enkelt men då blir alla små framsteg glädjeämnen och delmål på vägen mot hemresa. Försök att inte låta allt som sätter käppar i hjulet för dig få för stort utrymme. Jag förstår att din viktminskning oroar dig när du inte har någon matlust och att du är lessen inverkar ju också. Finns det något glädjeämne som du kan focusera på och se fram emot, som kan hjälpa dig att se framåt trots den berg-och dalbana som du befinner dig i? Tankens makt är stor, försök att se ljuset i tunneln!
SvaraRaderaJag håller tummarna för dig! Medresenären
Tack för att du låter oss veta.
SvaraRaderaNär du förklarar sammanhanget så försår jag ju hur det hela hänger ihop. Det är ju så med våra enklare sjukdomar, t ex barnsjukdomar, att ha man haft dom en gång så har det bildats antikroppar.
För varje gång du skriver så blir det tydligare hur mycket din hemresa betyder för dig. Det är en naturlig reaktion att du "snart inte orkar vara kvar".
Bland mina nära och kära finns personer som får ångest och panik vid återbesök på sjukhus där upplevelserna satt djupa spår både fysiskt och psykiskt.
Får du nu behandling mot detta virus så kanske du slipper läggas in igen. Febern försvinner, matlusten repareras och hemresan blir av.
Bit ihop!!Du orkar några dagar till !!!!!!
Om jag ändå kunde skicka lite extra styrka till dig.
Nätis.
Hej Jenni. Jag har följt din blogg ett litet tag nu. Jag har också gått igenom en stamcellstransplantation för fem år sedan då jag fick aml och inte hade något annat alternativ till att bli frisk. Det verkar so du har det svårt nu men jag ville bara berätta att jag gick igenom nästan exakt samma saker med ätsvårigheter urinvägsinfektion och sedan CMV som behandlades med antivirus mediciner. Det är hemskt att vara på sjukhus så länge. Hoppas du blir bättre snart så du får komma hem. Det tog nog ungefär 6 månader efter transplantationen innan jag kände mig som mitt gamla jag igen. Då köpte jag en häst som jag fortfarande har:-) Har du några frågor får du gärna kontakta mig kristina.talts@btinternet.com
SvaraRaderaKristina