Det är högsommarvärme i Uppsala med 28 grader i skuggan. Jag har ändå kunnat promenera ute några gånger i en skuggig skogsdunge alldeles nära lägenheten där det fläktade svalt. Jag har fått tillbaka lite styrka i benen och det är stor skillnad mot hur svag jag var när det var som värst.
Min urinvägsinfektion känns bättre, även om jag inte på långa vägar lyckas få i mig två liter vätska om dagen. Jag ringde till sjukhuset och berättade att jag bara får i mig omkring en liter och frågade vad jag skulle göra. Det var okej sa de, så länge jag inte kände mig sämre av urinvägsinfektionen. "Varför är det svårt att dricka?", frågade sjuksköterskan, och jag hade jättesvårt att svara på det. Magen känns liksom full hela tiden, det går bara inte. Om jag skulle tvinga i mig mer så känns det som att jag bara skulle spy upp det.
Utanför lägenheten växer det rönnar fulla i bär och det spelar
syrsor i buskarna om kvällen. Det är tecken på sensommaren, och det
känns så konstigt för juli bara försvann för mig. Jag fattar inte att
det redan är augusti, att jag har varit här i Uppsala så länge.
Eftersom jag känner mig lite bättre vågar jag hoppas på hemgång till veckan. Jag känner mig så klar med Uppsala nu och mitt sjukhusrum. Att vara i lägenheten känns lite lättare, men jag längtar ändå oerhört mycket härifrån. Nu vill jag bara hem!
Hej igen, Jenni! Din resa är mödosam men nu är du på gång! Jag förstår att du har en stark hemlängtan, eftersom din sommar bara svept förbi. Jag har samma känsla att juli bara rusat på och jag har också noterat att syrsorna gnider sina långa ben. Utanför mitt fönster stiger augustidimman nu under tidig lördagskväll. Det påminner också om att hösten närmar sig. Jag tror att vi får en vacker höst och en snörik vinter med tanke på rönnbären och jag önskar dig många härliga dagar utomhus framöver. Jag följer din resa och beundrar din styrka och uthållighet. Din reseskildring ger mig värdefulla tankeställare vad som verkligen betyder något jämfört med triviala, ytliga saker i vardagen.
SvaraRadera