Jag hade hoppats få svar på provsvaren från biopsin den här veckan, men tyvärr fick jag istället reda på att provtagningen misslyckats ännu en gång. Provbitarna som kom ut visade sig nämligen komma från levern. Läkaren missade alltså körteln när han stack med nålen.
All energi som gick åt till att åka till Uppsala var förgäves. Egentligen borde jag väl bli förbannad men jag känner mig mest matt.
Samtidigt blev jag lite glad när det kom provsvar som inte visade på cancer, även om jag vet att proven var tagna på fel ställe. Tre bitar var levervävnad och en bit var bindväv. Tänk om bindväven kom från körteln trots allt? Tänk om det är någon konstig bindvävsklump jag har bara?
Det är kanske inte så troligt men min läkare har berättat om en ovanlig sjukdom som heter sarkoidos. Det är en inflammatorisk sjukdom som bland annat kan angripa lymfkörtlar och få dem att svullna upp. Men den är ofarlig och brukar läka ut av sig själv. Tänk om min förstorade lymfkörtel kunde bero på något sådant, inte cancer?
Men för att få veta måste ju en bit av körteln ut. Nu kommer det eventuellt att bli en titthålsoperation istället för att få ut en bit av körteln. Ett annat alternativ är att bara vänta en tid och se om körteln växer mer eller om det dyker upp andra misstänkta tumörer. Men att vänta känns inte alls som ett bra alternativ.
Enligt min läkare skulle det inte spela så stor roll för min prognos om behandlingen dröjer en tid, men jag vill få det här utrett nu. Jag orkar inte gå runt i den här ovissheten hur länge som helst.
Jag tänker på det hela tiden och det har blivit svårare att somna på kvällen. Jag går till jobbet men det är precis så att jag orkar fokusera tillräckligt.
Just nu däms känslorna bara upp inom mig. Eftersom jag inte vet säkert vad som pågår egentligen så kan jag varken sörja eller bli arg eller bearbeta det ordentligt. Ovissheten är verkligen förjävlig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar