Jag blir inte härdad - tvärtom

Idag fick jag information på sjukhuset om operationen på måndag. Nu verkar det som att det inte blir en titthålsoperation, utan en vanlig, öppen operation. Det är ett större ingrepp än vad jag förberett mig på.

Jag har fått prata med en sjuksköterska, en kirurg, en narkosläkare och en sjukgymnast. Samtalen var effektiva men jag fick vänta länge mellan varje möte. Det blev nästan fem timmar på sjukhuset, där jag var fast i väntrummet utan att veta hur länge allt skulle dröja. Jag hatar verkligen sånt.

Kirurgen tyckte inte att det lät som en bra idé att åka till Uppsala och ta ut ägg dagen efter operationen. Jag kommer förmodligen att ha ont i såret och behöver vara inlagd ett par dagar på sjukhuset där jag blir opererad. Jag hoppas att det går att skjuta på äggplockningen några dagar. Imorgon ska jag på ett ultraljud igen för att se hur läget är.

Det känns tungt just nu. Jag är orolig för att få ont efter operationen och för att få panik. Jag kan få epiduralbedövning, men det skrämmer mig det också, och jag vill inte ligga på sjukhus i flera dagar.

Kirurgen sa till mig att jag säkert blivit härdad av allt jag varit med om, att jag kanske inte kommer att tycka att det här är så jobbigt. Men så fungerar det inte.

Jag blir inte tåligare, tvärtom. Jag oroar mig mer för olika undersökningar nu än vad jag gjorde i början när jag var sjuk.
Jag är så trött på det, jag har inget tålamod längre för dagar på sjukhuset då jag ligger på ett rum och tänker på det jag hellre skulle vilja göra, någon annanstans.

Den där känslan av att vara så innerligt utled och förbannad över alltihop, den är ny för mig. Förut har jag mest känt rädsla och sorg.
Men nu kommer de mörka och arga känslorna, allt på en gång.