I väntan på svar

Jag har väntat länge på svar och nu när jag vet att det där telefonsamtalet är nära, känns det tyngre än någonsin. Jag är så förberedd jag kan vara på ett dåligt besked, ändå vet jag inte hur jag ska hantera det om det kommer. För har jag cancer igen måste jag ta flera svåra beslut som kan vara livsavgörande. Det finns inte längre någon given behandling för mig, i så fall handlar det om att väga fördelar och nackdelar mot varandra.

På kvällen snurrar tankarna och jag lyssnar på radioprogram för att slappna av och kunna somna. I går hörde jag ett program om poeten Edith Södergran (Den andra världen i P1) och en av hennes mest kända dikter, Landet som icke är. (Jag längtar till landet som icke är, ty allting som är, är jag trött att begära...)

Jag läste henne som tonåring och gillade hennes dikter redan då, men när jag läser dem på nytt idag upplever jag dem på ett annat sätt. Jag blir mer berörd nu, kanske för att jag vet att hon levde i skuggan av en svår sjukdom. Det finns mycket sorg och ilska i en del av hennes dikter, men också fighting spirit. Jag får en känsla av att hon ville leva sitt liv fullt ut, trots sjukdomen.

En av Edith Södergrans tidiga dikter är Min framtid. För mig innehåller den ett stråk av vemod men framförallt en rejäl dos kämparglöd.

Ett nyckfullt ögonblick
stal mig min framtid,
den tillfälligt hoptimrade.

Jag skall bygga den upp mycket skönare
såsom jag tänkt den från början.
Jag skall bygga den upp på den fasta marken
som heter min vilja.
Jag skall resa den upp på de höga pelare
som heta mina ideal.
Jag skall bygga den med en hemlig lönngång
som heter min själ.
Jag skall bygga den med ett högt torn
som heter ensamhet.