Om rädsla för återfall

När mina cytostatikabehandlingar pågick räknade jag dagarna tills det skulle vara över. Kurerna var fysiskt jobbiga. Jag mådde illa, hade dåligt immunförsvar och kände mig trött. Men jag tog en behandling i taget och tog mig igenom det. När det var över fick jag krafterna tillbaka ganska snabbt, men då blev det jobbigt på ett annat sätt. Jag ville må bra igen och gå vidare, men det har inte alltid varit så lätt att göra det. För det är efter behandlingarna som rädslan för att bli sjuk igen har blivit starkare.

Jag har levt tre månader i taget. Det är den tid som gått mellan varje återbesök hos min läkare. Varje gång jag suttit där i väntrummet har jag varit rädd för ett dåligt besked. Jag har haft en känsla av att leva på lånad tid, att min lycka inte ska få bestå. Det är utmattande att leva så, även om det ibland får hjärtat att bulta hårt av tacksamhet över hur vackert det är att leva.

Rädslan för mig tror jag handlar mycket om kontroll. Jag vågar inte hoppas för mycket, det är ett sätt att skydda mig själv, att försöka gardera mig mot det värsta. Men jag önskar att jag vågade släppa kontrollen. För jag vet ju ingenting om min framtid. Precis som ingen människa vet något om sin framtid.

Jag skriver om detta eftersom jag tror att vi är många som mår dåligt när behandlingarna är över och fast vi egentligen tycker att vi borde må bra. Livet fortsätter ju, man börjar jobba igen, håret växer ut och på ytan verkar allt som förut. Men det tar tid att bearbeta det som hänt, och det kanske är först en tid efteråt som man har kraft över att göra det. Jag tror vi får vara snälla mot oss själva då och ha tålamod, ge oss själva lite tid.

Det skulle vara intressant att höra dina tankar om rädsla för återfall. Känner du igen dig i det jag beskriver? Hur har du gjort för att hantera rädslan?