"Den som inte tror på mirakel är inte realist"

En dag skulle jag vilja bli mamma. Jag skulle vilja känna den kärlek som jag tror att bara en förälder känner för sitt barn. Jag skulle vilja veta hur det känns när mitt barn växer, blir till människa, inuti mig. Jag skulle vilja dela det tillsammans med mannen som jag älskar.

När jag fick veta att jag sannolikt har fått ett återfall igen kände jag hur den drömmen gick i kras, och det gör nog ondast av allt. Med cancer i kroppen frågar jag mig om jag skulle våga skaffa ett barn, ens om sjukdomen kunde hållas i schack. Jag vill ju finnas till för det barnet ända tills det är vuxet och helst ännu längre.

Ingen som skaffar barn vet hur länge de kan leva. Men vore det moraliskt försvarbart att skaffa ett barn om man vet att man har en dödlig sjukdom i kroppen? Jag tänker att om jag inte är helt botad från min cancer så kan jag inte skaffa barn.

Jag är 28 år och det är nu som mina jämnåriga vänner och bekanta bildar familj. Jag kan inte hjälpa det men det gör ont i mig bara någon pratar om barn. På en fest jag var på skämtade någon om en graviditet och jag började nästan gråta. 

Det gör också ont att tänka på att min sjukdom kanske hindrar även min pojkvän från att bli pappa om han väljer att fortsätta leva med mig. Jag vill inte beröva honom det och jag är rädd för att göra honom olycklig om jag blir sjuk. Sådana saker tänker jag på.

Kanske är det helt orelevant för mig att fundera över om jag någon gång kommer att kunna bli mamma. Kanske borde jag oroa mig för hur länge jag överhuvudtaget kan överleva om det visar sig att jag har fått återfall igen (det är ju ännu inte helt fastslaget).

En jämnårig väninna fick nyligen en son. Hon fick bröstcancer nästan samtidigt med mig, för snart fyra år sedan. När hon berättade att hon var gravid sa hon att det kändes som ett mirakel. Tidigare hade hon aldrig vågat hoppas på att det skulle hända. Jag tror jag förstår vad hon menar.
Hon ger mig hopp. När det känns som svårast vågar man inte hoppas på att allt ska bli bra igen. Men ibland gör det faktiskt det. En vän citerade i ett brev: "Den som inte tror på mirakel är inte realist." 

I morgon ska jag till Uppsala för ett besök på Kvinnokliniken. Jag ska få träffa en läkare och diskutera möjligheten att frysa ned ägg. Om det visar sig att jag har cancer igen kommer jag att få mer cytostatika och då är risken stor att mina äggstockar kommer sluta att fungera. Om jag sedan lyckas bli botad från cancer kan de frysta äggen vara min enda möjlighet att bli biologisk mamma.