Jag blev alldeles kall och frågade om det fanns risk att jag kunde få allergi mot pälsdjur efter transplantationen. Det skulle kännas som en katastrof, jag som vill fortsätta ha både häst och hund och katt i mitt liv. Läkaren sa att det var ingen fara, allergisk mot hästar skulle jag inte bli. (Men hur kan hon vara så säker på det undrar jag? Kan man få andra allergier borde man väl kunna få en pälsallergi också?)
Läkaren berättade att hon hade varit med om att en tjej som fått stamceller från sin tvillingsyster fått pollenallergi, liksom sin syster, efter transplantationen. Men frågan är, sa läkaren, om det var så att hon redan hade anlag för hösnuva sedan tidigare, men som bara bröt ut lite senare. De var tvillingar, så det låter ju inte så osannolikt.
Någon som läser som vet mer om detta med allergier efter allogen stamcellstransplantation?
Gick till sjukhusbiblioteket och hittade en spännande reportagebok om förhållandet mellan häst och människa runt om i världen. Hästliv heter den och är skriven av Priit Vesilind med fotografier av Mattias Klum. Man får möta såväl fattiga som rika människor som har häst, för en del som en vän på fritiden, för andra ett levebröd och en arbetskamrat. Ett reportage handlade om hästar som hålls under enkla förhållanden i fattiga områden i irländska förorter. Stallet fungerade som en inofficiell ungdomsgård i kvarteret. Hästarna betade på fotbollsplaner och på grönytor mellan motorvägar. Ingen hade råd med sadlar, alla red barbacka. Det var stora sociala problem i området. Den unga tjej som intervjuades sa att hästen i stallet var hennes bästa vän och hon var övertygad om att hon skulle ha hamnat i trubbel med droger och annat om det inte vore för att hon hade hästen att ha ansvar för. I boken fanns också helt andra berättelser om förhållandet mellan människa och häst. Bland annat från nomader i Mongoliet som lever på sin hästhjord på stäppen, amerikanska cowboys som vallar boskap till häst, och ryttare med dressyrhäst på elitnivå. Jag blev fångad av några rader i inledningen till boken:
Mycket är känt och skrivet om hur man tränar och rider hästar, men inte lika mycket om de band som knyter dem till oss. [...] Med hjälp av ord och fotografier har Mattias [Klum] och jag försökt få en inblick i dessa frågor, men vi fann att svaren förlorade sig i det mystiska och det magiska. Mysteriet är varför hästar är villiga att tjäna oss; magiken består i att de faktiskt är villiga till detta.
Jag har själv reflekterat över samma sak, hur orimligt det egentligen är att hästen, ett flyktdjur som jagas av rovdjur i det fria, kan låta just ett rovdjur som människan rida på dess rygg och göra alla möjliga konstigheter som går emot hästens instinkter. Vi binder fast dem, kör dem i trånga hästtransporter, spikar fast järnsaker på fötterna, lägger (inte alltid så bekväma) bett i deras känsliga munnar och sätter fast sadel på ryggen. Visst, det är sällan hästen omedelbart går med på det här (konstigt vore ju det), allt måste övas in, men ändå - det är fantastiskt att de faktiskt kan gå med på allt detta! Dessutom, vi ryttare gör så gott vi kan men gör ändå många fel - råkar ta för hårt i tygeln, har fel utrustning utan att vi märker det, tappar balansen och dunsar i sadeln, är för stressade osv... För det mesta är hästar verkligen otroligt tålmodiga och förlåtande!
Jag saknar min häst när jag är här, även om jag vet att hon är i goda händer hos mina föräldrar. Jag får små rapporter hemifrån, och pappa skickar mms då och då. Det gör mig verkligen ont att den här behandlingen tvingar mig att vara borta från stallet flera månader.I perioder när allt har känts tungt, oroligt och jobbigt på grund av cancern har det verkligen gjort mig gott att gå till stallet och pyssla och vara med min häst och rida ut i skogen. Hon kräver min fulla uppmärksamhet, hon är vaken på sin omgivning och har mycket energi. Så det det är inte så lyckat om jag sitter och slumrar eller tänker på annat. Och just det är väldigt bra för mig. Cancer är ju i mitt huvud alltid, utom just när jag rider. Då är jag istället en stund i nuet och koncentrerar mig på kommunikationen med hästen.
Ifjol, när jag fick strålning på halsen. var jag tvungen att ligga med huvudet fastspänd på en brits med en formgjuten mask över mig. Behandlingen tog mellan en kvart och en halvtimme och var varje dag i flera veckor. Det var jättejobbigt, masken satt stenhårt och jag fick klaustrofobi när jag inte kunde röra mig. Men jag var ju tvungen att ligga helt stilla! För att mota paniken tänkte jag på min häst, hur hon ser ut, hur vänliga ögon hon har, den varma mulen och den släta pälsen på halsen. Det är märkligt, men det hjälpte faktiskt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar