Brinnande höst

Stilla höstregn över lönnarna i parken nedanför min balkong. I mina öron Ane Brun med Du gråter så store tåra. Mer oktober kan det inte bli, så vackert och vemodigt att det gör ont.

På förmiddagen var jag till sjukhuset och fick medicin i dropp mot cytomegalovirus, CMV. Den senaste veckan har jag haft feber och när jag var i Uppsala på kontroll visade det sig att CMV på nytt ökat i mitt blod. För att få bukt med det ska jag nu få det här droppet morgon och kväll. Det är skönt att jag kan få det på sjukhuset i min stad och inte behöver stanna i Uppsala.

När jag var i Uppsala på kontroll så fick jag även lämna ett benmärgsprov. Eftersom jag har dragits med ständigt sjunkande blodvärden så länge nu så ville läkaren se om det beror på att jag har dålig produktion av blodceller i min benmärg eller om det är så att cellerna inte kommer vidare ut i blodet som de ska. Jag blev skräckslagen när jag hörde att jag var tvungen att lämna det där provet för att jag hört att det är så obehagligt.

Provet skulle tas ur höftkammen. Jag fick lägga mig på mage på en brits och titta in i väggen för att slippa se alla långa sprutor. Först fick jag bedövning. Sedan använde läkaren något som min mor, som stod bredvid, beskrev lite som en korkskruv. Läkaren tryckte och vred runt den för att komma igenom benet. Det spände men gjorde inte ont. Sedan kom det jag bävade för, och som läkaren sagt kunde vara obehagligt, när benmärgsvätska skulle sugas ut med en spruta. Det kändes verkligen att något sögs ut och jag ryckte till litegrann, men det gjorde inte ont och det gick snabbt. Pust!

Glädjande nog så visade det sig att det inte var något fel på min benmärg. Det var mycket celler i vätskan, så problemet är förmodligen att alla virus gör att cellerna inte kommer vidare ut i blodet. Nu hoppas jag att den här behandlingen med dropp ska ge CMV på moppo så att jag slipper vara trött jämt av låga blodvärden och att jag slutar att ha feber förstås.

Till sist något riktigt bra - min knöl är ännu mindre! I Uppsala nämnde ingen något om en operation så jag tror jag kan andas ut nu...