Efter skräckdagarna med knölen på halsen då jag var övertygad om att jag skulle dö av cancer så har jag inte riktigt kommit på fötter igen. När knölen försvann kände jag lättnad, men jag var alltför trött för att verkligen känna glädje. Det har gått flera veckor utan att jag varit riktigt glad. Det känns fortfarande som om döden flåsar mig i nacken.
Jag har ägnat fem år åt att försöka ignorera tankarna på att Hodgkins kan vara en sjukdom man dör av. Har alltid tänkt att funkar inte plan A så finns det en plan B, plan C och plan D. I början kändes det självklart att jag skulle bli frisk, men för varje återfall har osäkerheten ökat. På något vis har jag ändå undvikit de jobbigaste känslorna, satt upp en brandvägg som gjort att jag har kunnat tänka, men inte fullt ut känna.
Det är skillnad nu, för jag är så trött. Jag håller på att förbruka mina sista reserver. Jag känner mig otrygg i min egen kropp. Den känns så svag, oberäknelig.
Jag önskar jag kunde släppa rädslan för att dö av den här sjukdomen. Jag skulle vilja känna en slags förtröstan, tillit.
Det är fullt förståeligt att du är trött och att krafterna tryter. Det har varit många turer fram och tillbaka och du har hela tiden fokuserat på det positiva. Till slut kanske tvivlen och rädslan måste få ta större plats en tid för att du ska orka ladda batterierna igen. Jag vet inte, önskar jag kunde skriva att allt kommer att bli bra. Kan bara säga att vad du än känner så är det ok, jag hoppas att du ska få tillbaka glädjen, energin och tilliten. KRAM!
SvaraRaderaÅh Jenni, det verkar som om reaktionen och känslorna kommer nu - efter allt du har gått igenom och du känner dig dränerad på energi, svag och "tappat hoppet"! Kan det vara så att du inte är sjukare fysiskt bara utan psykiskt och mentalt nere, just nu? Om du känner så, be om hjälp, be att få låna hopp från andra ett tag. Finns det någon kurator på det sjukhus du behandlas? Verkar som det kanske vore läge, om du inte redan har det?
SvaraRaderaDet kommer vända Jenni!
<3 Kram från Kerstin
Hej igen! Jag har läst det du skriver och förstår dina tankar just nu. Det är en hemsk process som du har gått igenom med flera återfall och det vore konstigt om du inte kände som du gör just nu. Jag lider verkligen med dig och förstår att det är svårt att känna glädje när du känner dig orkeslös och otrygg. Finns någon i din närhet som du kan ventilera dina innersta tankar med? Det är tungt att bära allt ensam! Kan du resonera med din läkare om hur du känner och om din orkeslöshet? Förhoppningsvis kan du känna dig lugnare efter ett sådant samtal. Du fick mobilisera kraftigt inför ett eventuellt negativt besked om knölen på halsen och nu känns det som luften har gått ur dig och när du känner dig orkeslös så har du inte kraft att glädjas precis som du säger. Det är inte ovanligt att man reagerar så för hela situationen är en sådan anspänning och ingen människa är så funtad att man orkar ta nya tag hela tiden i oändlighet. Det är mänskligt att hamna i ett själsligt kristillstånd och det vore onaturligt om inte tankarna på döden kommer i en sådan situation som du befinner dig. Sök stöd som kan hjälpa dig att få gnistan tillbaka! Jag håller tummarna för att du snart är på gång!
SvaraRaderaMedresenären
Förstår att du känner dig lite skakad av senaste händelsen.
SvaraRaderaSänder över all positiv energi jag förmår! ❤️
Kram Catrin
Hej Jenni!
SvaraRaderaIdag läste jag Veckans peptalk" igen och tänkte åter på dig.
Har kopiera in det som stod skrivet, tycker det stämmer på dig.
"JUST DÄRFÖR GER DU INTE UPP
En morgon som denna funderar ett antal människor på om det fortfarande är värt det.
Några har genomlidit ännu en sömnlös natt av grubbel.
Andra väcktes av mardrömmar som aldrig vill sluta spela och till en framtid som inte längre lockar. Varför gå upp ur sängen?
En tredje startar återigen dagen med ett nattduksbord fullt av smärtstillande tabletter som knappt hjälper längre.
En fjärde vaknar med sorg i blicken efter en oåterkallelig förlust.
Möjligtvis finns det tillfällen då motståndet känns för stort, där en inkastad handduk ses som en utväg, men du får inte ge upp.
Att ge upp vore lika absurt som att ta en krita, måla upp konturerna av en liggande människa på gatan och sedan lägga sig i det markerade fältet. Det är inte du. Det har aldrig varit du.
Det här kanske blir ännu en dag då du får spela en tuff match mot livet, men då får det bli så. En dag till. Lite att förlora och mycket att vinna. Är det kamp som gäller idag, då tar vi upp kampen. Det spelar ingen roll om andra inte förstår vad du går igenom. Kanske får du göra det ensam, var då din egen bäste vän.
Du kan ha förlorat mycket, men kom ihåg att du har trumfkortet kvar; Din möjlighet att formulera tankar som gör det värt det igen. Just därför ger du inte upp. Inte nu, inte än, inte någonsin.
Låt framrutan vara större än backspegeln och gå med huvudet högt."
Hälsningar från Vän på nätet
Hei, jeg kjenner meg så veldig godt igjen i det du skriver! Jeg har også Hodgkins lymfom og er også allogen stamcelletransplantert (det er vel 8 måneder siden nå). Jeg er også redd for at jeg kommer til å dø av sykdommen. Det føles så usannsynlig at jeg skal bli frisk nå, etter flere år med kreft (fikk diagnosen i 2009). Samtidig tenker jeg at siden vi har hatt så mye uflaks til nå, så kan vi kanskje ha flaks og bli friske til slutt? Det finnes jo faktisk en mulighet for det, selv om den ikke alltid er like lett å tro på.
SvaraRaderaStort tack till dig Anniken för att du delar med dig till Jenni av dina tankar, eftersom ni har en liknande situation. Det är värdefullt och trovärdigt när känslor och tankar är självupplevda.
SvaraRaderaMedresenären
Tack så mycket för alla fina kommentarer. Jag är tacksam för att ha så fantastiska läsare. Stor kram till er! /Jenni
SvaraRadera