...går det ner. Efter att ha mått oförskämt bra för att gå på cellgifter kom backlashen. Igår vaknade jag med en oroskänsla i kroppen och ett tryck i bröstet som inte försvinner. När jag vaknade i morse var känslan kvar. Jag mår jättedåligt och vet inte vad det beror på egentligen. Det tar flera timmar att somna på kvällen, jag har huvudvärk och det är jobbigt att äta. Jag mår illa på ett grumligt, svårdefinerbart sätt. Det känns som att jag kan få en panikattack när som helst.
Hur jag mår nu påminner mig om när jag blev behandlad med Levact (bendamustin) vid mitt förra återfall. Efter varje behandlingstillfälle var det några dagar då jag mådde väldigt dåligt. Då höll sig känslan i under några dagar och sedan gick det över. Precis som nu, så funderade jag mycket över vad det berodde på att jag kände som jag gjorde. Var det en biverkan av behandlingen eller var det en rent psykisk dipp? Det är svårt att förstå känslorna. Hur kan det vara så att man helt plötsligt börjar må dåligt, utan att man själv vet varför?
Ute är det vår. Det är i alla fall skönt. Vintern har varit fin men nu längtar jag efter att snön ska smälta bort och det blir grönt igen. Ljuset är här och snart kommer värmen, det krävs lite tålamod bara.
Jag fick samma känslor som du. Tror det är ren ångest då kroppen är trött och hormonerna påverkas. Jag kunde gråta i timmar och lätt. Hoppas det blir bättre snart :( Vilket helvete du får gå igenom...och för tredhe ggn t.om...Om man kunde göra något. Suck. När man kommer tillbaka till vardagen så glömmer man så fort hur det var. Kram
SvaraRadera