Döden, i mitt huvud

De första veckorna efter att jag fick veta att cancern var tillbaka tänkte jag på döden som aldrig förr. På morgonen, gåendes på väg till jobbet hade jag sista samtal i mitt huvud med mina närmaste, dödsbäddssamtal. Jag föreställde mig hemska scenarion, hur jag låg i en säng, mager som ett skelett, gulaktigt blek, hur det var svårt att andas, hur jag skulle vara omtöcknad av droger. Jag tänkte att det var helt galet att jag gick runt och tänkte på det där, men det gick inte att låta bli!

Jag började tänka på sådant som hur jag skulle vilja bli begravd, om jag borde skriva ner hur jag vill ha det. Jag tänkte på "dödsstädning", alltså att man går igenom alla sina grejer innan man dör och rensar bort sånt man inte vill ska vara kvar. Jag tänkte på mina dagböcker, att jag borde bränna dem.
Jag funderade mycket över hur det skulle bli för mina närmaste om jag dog.

På kvällen, när försökte sova kom det ofta över mig som värst, och jag grät ofta. Ibland försökte jag göra det tyst, jag ville inte skrämma min pojkvän. Men de gånger jag inte kunde hålla mig, utan grät så hårt att jag skakade, snorade ner hans axlar och blötte kudden, så tror jag ändå inte att han blev rädd.

Jag brukar inte drömma ofta, men under den här perioden hade jag många mardrömmar. Jag drömde att jag var jagad av björnar, irrade omkring i labyrintiska hus och kämpade mot starka havsströmmar. Det var tydligt att min hjärna fortsatte att bearbeta mina tankar på döden även när jag sov.
 
Det händer att patienter dör i samband med allogena stamcellstransplantationer. Så när jag först fick veta att jag skulle behöva göra en sådan behandling tänkte jag att det kanske blir det sista jag gör. Behandlingen var som ett svart hål jag skulle sugas in i och jag visste inte hur jag skulle komma ut därifrån. Jag tänkte att jag kanske dör då, eller får gräsliga biverkningar. Men om jag inte gjorde behandlingen så såg jag också en död framför mig, i cancer, efter några års bromsande cytostatika och strålning. Att kalla mig pessimist var inte direkt en överdrift. (-:

Jag tror inte jag hade orkat tänka så där intensivt på döden någon längre period. Det var kanske nödvändiga tankar att möta, men det var nog lika nödvändigt att släppa dem. Det tar för mycket på krafterna att tänka på det, hela tiden. När som helst kan det ta slut för var och en av oss. Om jag inte blir botad tror jag att jag dör i cancer men vad vet jag om det? Och det blir för jobbigt att tänka att jag kanske dör av min transplantation, så jag skjuter undan den tanken.

Nu tänker jag på hur jag ska fördriva tiden på sjukhuset och jag planerar saker efteråt. Jag tänker att jag kommer att komma ut levande, precis som de flesta andra som blir transplanterade. Förut tänkte jag bara mörka tankar, som om jag inte vågade tro att behandlingen skulle kunna gå bra och att jag kan bli frisk. Men i bästa fall blir jag som pånyttfödd, med nytt immunförsvar, utan cancer i kroppen.