fredag 10 maj 2013

Stamcellsdonator funnen!

Om allt går bra kommer en 29-årig man i Storbritannien att skänka mig sitt immunförsvar och ge mig chansen att bli frisk och kunna leva vidare. Jag känner en oerhörd tacksamhet att han är villig att hjälpa mig, en främling som han inte ens vet namnet på. Jag inser hur fantastiskt generöst det är, ju mer jag tänker på det.

Jag undrar vad som fått honom att ta steget att anmäla sig till donationsregistret. Var det en personlig erfarenhet av en vän eller släkting som varit sjuk, eller var det en känsla av samhällsansvar? Än så länge vet jag inget mer om vem han är, men om allt går bra hoppas jag att jag får möjlighet att skriva ett brev till honom i framtiden.

Enligt läkaren jag talade matchade hans stamceller mitt eget immunförsvar väldigt bra. Jag tror till och med att hon sa att det var så bra det kan bli.

Jag har fått ett preliminärt datum för stamcellstransplantationen. Omkring den 5 juni ska jag åka till Uppsala och påbörja förbehandlingen med immunsänkande cytostatika, och då skulle transplantationsdagen kunna bli den 12:e juni. Det känns skönt att ha en plan.

I eftermiddag ska jag få min fjärde dos Adcetris, den sista planerade innan stamcellstransplantationen.

3 kommentarer:

  1. Vad glädjande att höra:)! Och skönt för dig att ha en plan:)!

    SvaraRadera
  2. Hej Jenni!
    Jag ramlade in på din blogg ikväll och har nu läst varenda inlägg med tårar i ögonen. Vilken kämpe du är och du är så vacker!
    Jag är själv sjuk med kroniska besvär men inte Cancer. Det är tufft men det går. Inlägget om döden känner jag igen mig så mycket i så att det nästan är otäckt, men TACK, det innebär ju att jag inte är ensam om dessa mörka pessimistiska tankar.
    Fortsätt kämpa och jag håller tummarna för att det går vägen med stamcellerna.
    Stor kram från Lina.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack Lina! <3 Jag har inte pratat med någon om mina dödstankar, bara skrivit om det här på bloggen. Det är verkligen inget lätt ämne att tala om, och jag tror vi är många som håller det för oss själva. Jag tycker också det känns skönt att veta att jag inte är ensam om att tänka så. Kramar från Jenni

      Radera