När jag har talat med andra unga vuxna som drabbats av cancer har det slagit mig hur många av oss som har fått kämpa för att bli tagna på allvar innan vi fått vår cancerdiagnos. För mig tog det många månader innan jag fick min diagnos och jag har hört andra unga berätta om samma sak. Några jag talat med har rentav blivit illa behandlade. Som min vän med svår huvudvärk som gång på gång sökte hjälp, men vars läkare vägrade att skriva remiss för noggrannare undersökningar. Läkaren trodde att hon överdrev och att det handlade om något slags tonårsproblem. När hon efter mycket kämpande till slut fick den där remissen visade det sig att hon hade tumör i hjärnan.
När jag första gången gick till vårdcentralen för att jag fått en liten knöl på halsen skrattade läkaren åt mig. "Den där lilla", sa han. Den var stor som en ärta och läkaren sa att jag behövde inte alls oroa mig när det var så litet. När jag några månader senare kom tillbaka och knölen växt, gjordes en röntgen, men tumören som då syntes mellan mina lungor, tolkade läkaren på vårdcentralen som en förstorad tymuskörtel. Något som skulle vara ofarligt.
Det tog drygt ett halvår från det att jag sökte vård första gången tills det blev konstaterat att jag hade Hodgkins lymfom. Att det dröjde så lång tid tror jag beror på att den förste läkaren jag träffade inte alls tänkte i cancerbanorna eftersom jag var så ung. Det tror jag också är anledningen till att många andra unga som jag talat med också fått vänta länge på sina diagnoser.
Jag tror inte att läkaren på vårdcentralen menade något illa när han skrattade åt min lilla knöl. Han ville skämta, men han fick mig att känna mig fånig, lite som en hypokondriker.
Personal i sjukvården borde aldrig förringa oron som en patient känner. Man ska alltid ta patienten på allvar, även om man tror att oron är obefogad. Patienten är ju trots allt den som bäst känner sin kropp och som upptäcker förändringar.
Nåväl. När jag väl fick min diagnos påbörjades behandlingen snabbt och sedan dess är jag i stort sett väldigt nöjd med den vård och det bemötande jag fått. De senaste åren har jag fått ha kontakt med en och samma läkare, en specialist på lymfom som jag har stort förtroende för. Han har gett mig sin mejladress vilket jag tycker är guld värd. När jag vill ställa en snabb fråga slipper jag gå den långa vägen genom att först ringa till sjukhuset på en särskild telefontid för att be någon lämna ett meddelande.
Jag har även under flera år haft samma sjuksköterska på cytostatikamottagningen som jag har kunnat ringa direkt till. Det har varit väldigt värdefullt för mig.
Visst finns det sådant som kan förbättras (till exempel väntetiderna), men jag känner mig ändå lyckligt lottad för att jag lever i ett land med så god sjukvård som Sverige. Jag inser att den behandling jag har fått har kostat en förmögenhet, och jag skulle aldrig ha kunnat betala det själv. Jag är tacksam att jag inte lever i ett land i krig eller kaos, eller där min vård hänger på vilken sjukförsäkring jag tecknat.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar