Krafterna kommer tillbaka

Efter högdosbehandlingen började jag träna lite försiktigt och efter några månader var konditionen tillbaka igen. Jag hade tidigare åkt Vasaloppet, och det bestämde jag mig för att göra igen. Jag tog det lugnt och det var inga problem att genomföra loppet. Det kändes underbart, min kropp kändes stark och frisk och det kändes som att jag inte längre var begränsad av någon sjukdom.

Jag bestämde mig för att göra en Svensk klassiker, det vill säga långloppen Vasaloppet, Vätternrundan, Vansbrosimmet och Lidingöloppet inom ett år. Nästa lopp i ordningen var Vätternrundan - 30 mil på cykel. Jag köpte mig en landsvägscykel och började cykla på kvällarna efter jobbet. För att testa formen cyklade jag ett lopp som var 15 mil. Det var tungt i benen mot slutet, men det gick bra. Vätternrundan ska nog gå det med, tänkte jag. Men tyvärr blev jag rejält förkyld den dagen som loppet blev och jag kunde inte ställa mig på startlinjen.

Istället fick jag sikta in mig på nästa utmaning - Vansbrosimmet. Det är tre kilometers simning i öppet vatten. Först två kilometer medströms och sedan den sista kilometern motströms. Jag kan bara simma bröstsim, så det här loppet visste jag att jag inte kunde räkna med någon vidare tid. Jag tränade några gånger i simhallen och hoppades att det skulle räcka.
Tävlingsdagen kom, det var en riktigt varm sommardag. Vansbro svämmade över av folk som skulle simma. Vattnet i älvarna var ovanligt varmt, runt 18 grader, men jag tyckte ändå att det kändes iskallt att gå ner i vattnet. När starten gick var det först lite trängsel, men sedan drog de snabba simmarna iväg och det blev lugnt. De första två kilometrarna medströms var inga problem, att simma den sista biten däremot var lite kämpigt. Att simma motströms hade jag aldrig förut varit med om, och det var lite som att dra sig framåt i vattnet. Mörka moln drog in och det började mullra av åska i luften. Strax började det spöregna och det smattrade och skvätte upp i ansiktet. Vattnet var stridare nu och alla simmare ville hålla sig nära kanten, det blev trångt och då och då råkade man bli sparkad av någons bentag. Men lite längre fram kunde man ana målet. Snart var jag framme och kunde kravla mig upp på rampen för att få min medalj. Sedan fick jag ställa mig i en varm dusch, det kändes skönt!

Inför Vansbrosimmet

Efter simningen fick jag börja träna löpning för att förbereda mig för Lidingöloppet, tre mil löpning på slingrande grusstigar. Jag hade aldrig sprungit längre än 12 kilometer i sträck, men jag tänkte att jag kunde ju alltid gå en stund om jag blev trött. Jag tog det lugnt redan från start och sprang med jämn lunk genom loppet. Sista biten värkte det i hela benen och långt upp i höfterna men krafterna fanns kvar och jag tog mig i mål. Sedan fick jag den värsta träningsvärk jag någonsin varit med om. Men jag var jublande glad för att jag hade klarat det.

Långloppen var något som gjorde mig gott. De fick mig att känna mig frisk igen och att jag kunde göra det jag själv ville. Min läkare hade berättat för mig att det är störst risk för återfall i cirka två år efter senaste behandlingen, och jag började att närma mig den gränsen. Kanske skulle det gå vägen...