Jag tror aldrig att jag varit så nervös för en kontroll. Hela sommaren hade jag oroat mig, särskilt eftersom min sänka vid några provtillfällen varit något förhöjd. Jag fick göra en datortomografi och en vecka senare skulle jag träffa min läkare för att få reda på resultatet. Direkt jag kom in i undersökningsrummet sa min läkare att det såg bra ut. Min sänka var tillbaka på en normal nivå och på röntgen syntes inga förändringar. Det var en sådan lättnad. När jag gick därifrån hade jag tårar i ögonen och ringde och sms:ade den glada nyheten till min familj, min pojkvän och mina vänner. Nu skulle jag försöka att lägga oron åt sidan.
Några dagar senare, en lördag, ringer mobilen. Jag står och fumlar med nycklarna för att låsa upp min lägenhet. Jag och min pojkvän ska åka ut i skogen och göra upp en brasa, jag ska bara hämta några saker så ska vi åka.
Det är min läkare som ringer. Han berättar att han missat att läsa en del av rapporten från datortomografin. Det fanns ett kompletterande dokument där det stod att allt inte såg bra ut. Där stod det att jag hade en förändring under levern som var cirka tre centimeter stor.
Jag tog mig in i lägenheten, satte mig på sängen. Vad innebär det här? Vad händer nu? Jag fick veta att jag skulle få göra en PET-röntgen och att det skulle tas en biopsi ur körteln som såg förstorad ut för att ta reda på om det verkligen rörde sig om cancer.
Tillslut kände jag att jag inte orkade ta in mer information. Läkaren lovade att ringa igen på måndagen och vi avslutade samtalet. Jag grät, tankarna snurrade och min pojkvän höll om mig en lång stund. Jag kände att jag orkar inte mer nu. Jag orkar inte gå igenom fler cellgiftsbehandlingar, jag orkar inte tappa håret en gång till, det är nog. Och var det verkligen cancer, tänk om det bara var fel på bilden?
Ungefär en vecka senare fick jag åka till Akademiska sjukhuset i Uppsala och göra en PET-undersökning. Jag fick också göra en biopsi. Med hjälp av ultraljud blev jag stucken i magen för att ta ut en liten bit. Det var fruktansvärt obehagligt och jag fick en panik just efter sticket. Jag hyperventilerade och mådde så illa att jag trodde att jag skulle kräkas. Själva sticket gjorde inte särskilt ont, men det var att det skedde så plötsligt, och att jag verkligen kände ur något slets loss inuti mig som var så otäckt. Röntgenläkaren fick bara ut en liten bit ur körteln och det var i flagor, så det var inte säkert att det gick att använda. Men eftersom jag mådde så dåligt togs det inget nytt prov.
Samma dag som jag skulle åka hem från Uppsala fick jag beskedet att det syntes tydlig aktivitet i körteln under levern på PET-undersökningen. Allt talar för att det är ett nytt återfall.
De senaste dagarna har jag känt sorg, ilska och rädsla. Ännu hoppas jag på ett litet mirakel, att biopsin skulle visa att det inte alls är cancer i den där körteln, men jag vet att det inte är särskilt troligt. Om några dagar ska jag till Uppsala igen för att göra en ny biopsi. Den första blev nämligen inte användbar, så det kommer att dröja innan jag vet vad som kommer att hända.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar