Jag tog tåget till Göteborg och sedan spårvagn ändå ut till Saltholmen och havet. Där fick jag sätta mig på en liten färja ut till Brännö. På sommaren är det fullt av turister på ön, men under vintern var det alldeles lugnt. Alla bofasta var på fastlandet och jobbade under dagarna och det var alldeles stilla. Bara någon enstaka packmoped puttrade förbi på de små vägarna, som inte var bredare än en cykelled. På Brännö är det i princip ingen biltrafik. Men en minibuss fanns det på ön och den blev jag och de andra deltagarna hämtade med vid hamnen. Efter några minuters färd blev vi avsläppta vid värdshuset Baggen där vi skulle bo under veckan.
Vi var åtta deltagare, de flesta under 30 år. Den första övningen vi fick göra tillsammans var att var och en fick berätta sin cancerhistoria i cirka 15 minuter. Jag var först ut och fick en stor klump i magen. Det var mycket mer känslosamt att berätta hur allt hade börjat och om mina återfall än vad jag anande innan. Jag satt och kämpade för att inte börja gråta men efteråt kändes det bra.
Under veckan fick vi göra många gruppövningar och vi blev ett väldigt sammansvetsat gäng eftersom vi vågade öppna oss för varandra. Jag var orolig innan jag åkte till Brännö för att jag skulle känna mig nedstämd av att träffa andra cancerpatienter, men jag upplevde det inte alls på det sättet när jag var där. Det var, tvärtemot vad jag föreställde mig, en väldigt positiv känsla i gruppen, med massor av livsglädje. Även om alla varit drabbade av cancer och en del fortfarande var under behandling, så kändes det inte som en "sjuk" grupp.

Efter rehabiliteringen på Brännö började jag jobba halvtid och fortsatte med det under sommaren. När hösten kom ökade jag till 75 procent. Det har varit skönt för mig att ha haft en arbetsplats där det har varit okej att gradvis gå upp i arbetstid. Även om jag kände mig fysisk återställd så blev jag lättare stressad än innan och jag behövde ordentlig återhämtning mellan arbetspassen. Men gradvis kände jag mig starkare, och i november började jag att jobba heltid.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar