Jag har varit på landet i nästan en vecka. Sovit i gäststugan med skogen runt om där det enda som hörs genom furuväggarna är vinden. Jag har inte ställt någon klocka utan har låtit kroppen själv bestämma när den vill vakna. Om dagarna har jag ridit, åkt skidor, gått promenader.
Nu är jag tillbaka i lägenheten i stan, lagar mat i långsam takt, bakar bröd. Dricker te och tittar på favoritserien. Bara går runt och plockar med det jag känner för. Vilar.
Jag har känner en sådan oerhörd tacksamhet över att få vara frisk. För det är det jag känner mig nu, trots pillren jag tar varje morgon och trots att allt i min kropp ännu inte fungerar helt som det ska. Men jag mår bra, och har för en tid fått lite lugn och distans till det som skrämmer mig. De där svarta tankarna gör sig påminda ibland, tänk om.. men nu kan jag också våga hoppas att det ska bli bättre. Förut var framtiden mest skrämmande, nu har jag börjat drömma igen om roliga saker jag vill göra. Att få känna så igen betyder oerhört mycket.
Det låter riktigt bra. Skönt att höra att det verkar gå åt helt rätt håll!
SvaraRaderaTack Susanne!
RaderaHej Jenni. Jag har sökt överallt efter svar men hittar inget. Min väninna har fått diagnosen non-hodgins. Det har gått fort. Det jag inte får svar på är om hon överlever. Idag är hon fummlig, ramlar. och kan inte prata. De säger bara "det sitter i hjärnan" därför har hon svårt med talet. Jag tror de undanhåller mycket för oss och hennes barn. Jag håller på att bli tokig. Hon är min bästa vän i hela världen.
SvaraRaderaHej. Så oerhört tråkigt det du berättar om din väninna. Det måste vara fruktansvärt jobbigt att få så lite information och att inte veta vad som händer. Non-Hodgkins är en annan typ av lymfom än vad jag haft så tyvärr vet jag inte så mycket om den diagnosen. Jag vet inte hur mycket kontakt du har kunnat ha med din väninna sedan hon blev sjuk och hur mycket hon själv har velat prata om vad läkarna har sagt till henne. Som vän kan det vara svårt att veta hur man ska närma sig den som är sjuk. Jag har varit öppen med min sjukdom och har inte mått dåligt av att svara på frågor. Där kan man förstås känna olika, men jag tror att man inte ska vara rädd för att närma sig den som är sjuk. Jag vet inte om de här råden är till någon hjälp, jag vet ju så lite om den situation du befinner dig i. Jag hoppas verkligen att du kan få mer klarhet i vad som händer och att din väninna får bästa möjliga hjälp. Kram Jenni
RaderaHej Jenni!
SvaraRaderaDet är skönt att läsa att du drömmer igen! Att du ser ljusare på framtiden. Det värmer!
Vi kontaktade dig via kommentarsfältet den 13 januari ang att använda din blogg i vetenskapligt syfte.
Vi har under hösten skrivit en kandidatuppsats i omvårdnad med fokus på existentiella frågor hos unga vuxna som drabbats av cancer. Din blogg var till god hjälp för oss under insamlingen av material. Vi skulle gärna vilja ha kontakt med dig för att få ett godkännande inför skrivandet av en vetenskaplig artikel till en europeisk tidskrift.
Vi är två nyutexaminerade sjuksköterskor som ska skriva denna artikel tillsammans med vår handledare som är erfaren onkologisjuksköterska och lektor vid Högskolan i Skövde.
Kontakt gärna oss på ida.odh@gmail.com för ditt godkännande eller om du har några frågor.
Med vänlig hälsning, Ida Odh och Martina Löfving
Vad glad jag blir för din skull!! Riktigt glad!!
SvaraRaderaHa det så bra och fortsätt baka, dricka te och njuta av dagarna!!
//Maria
Tack Maria! Kram Jenni
RaderaHej! Unnar dig verkligen att känna som du gör nu! Visa din omgivning hur bra du mår, dela med dig av din glädje, visa uppskattning mot de som har stått vid din sida i svåra stunder. Jag har kontakt med flera anhöriga till svårt sjuka personer och det jag har fått mig till livs är, att sjukdom inte bara sliter på den som är drabbad utan även hårt på övriga familjemedlemmar. Att stå vid sidan ger också ofta en känsla av vanmakt i perioder, man kan inte påverka och man upplever en evig otrygg väntan som tär. Allt detta sammantaget gör att vardagen kan blir svår att hantera och när allt vänder så kan det vara svårt att hitta tillbaka till det som en gång var.
SvaraRaderaLycka till med allt!
Medresenären
Tack, du har så rätt i det du skriver. Det är viktigt att ta hand om varandra, inte ta varandra för givet. Och att vara anhörig kan nog på många sätt vara minst lika jobbigt som att själv vara sjuk. /Jenni
RaderaFina Jenni, jag bara ler, blir glad och varm i hjärtat när jag läser din blogg nu. Jag känner igen mig i det du skriver om tacksamheten man känner, det sitter i länge. För mig är det 8 år sedan det vände och jag känner fortfarande tacksamhet varje dag och glädje, mera glädje än innan jag blev sjuk. Så blir det för dig också. Nu har du så mycket roligt att se fram emot.
SvaraRaderaKram Kerstin
Tack Kerstin, härligt att höra att det gått hela 8 år sedan vändningen och att du mår bra och fortfarande känner glädje för det var dag. Sedan jag blev sjuk har jag upptäckt att det var mycket som jag tog för givet förut, och att till synes små saker i vardagen betyder väldigt mycket. Kramar/ Jenni
Raderaåh vad skönt att läsa. har tänkt mycket på dig. massa kramar <3
SvaraRadera