Jag har tagit vinterns första stavtag i skidspåren. Mjölksyran i armar och ben låter inte vänta på sig och det är mer "gå på skidor" än "åka skidor" för mig, men det känns skönt att vara ute i spåret igen. När jag åker blir jag andfådd men inte trött på ett obehagligt sätt. För några veckor sedan skulle jag ha blivit illamående och yr om jag gjort något liknande, men nu har jag en bra känsla i kroppen. Fantastiskt att det kunde vända så snabbt till det bättre!
I tisdags fick jag lämna blodprover igen på sjukhuset. Mina röda blodkroppar var då ca 110, vilket är jättebra för att vara jag. Trombocyterna var också på en okej nivå, och nu ska jag få prova att plocka bort en av mina mediciner för att se om det håller sig så ändå.
Mina neutrofila vita blodkroppar hade dock sjunkit lågt, men Zarziosprutan som jag tog efter provtagningen har förmodligen rättat till det nu. Men det är en klar förbättring att jag bara behöver en sådan spruta per vecka och inte tre gånger i veckan som det var vid jul.
Allt verkar gå åt rätt håll, Jenni.
SvaraRaderaTa det piano nu och hushålla med krafterna. Av egen erfarenhet vill man gärna överskatta sig själv. Alla gläds för dina framsteg inte minst dina föräldrar förståss.Ge dem en särskild omtanke. Det är inte så lätt att som äldre och förälder släppa allt bekymmer på en gång. Naturligtvis ligger mycket vånda kvar hos dina närmaste om återfall.
Det är lätt att glömma bort andra när man själv blir bättre.
Du har berättat om allt stöd, god mat, hästhjälp och sjukhussällskap. Sådant är värdefullt. Ta väl hand om dem. Det behöver inte kosta något, lite extra omtanke, delaktighet och vänlighet räcker.
Har själv ett medelålders barn som tackar genom att ge en stor kram, inga pengar i världen kan
mäta sig med detta.
Ta väl vara på dig och din omgivningen och fortsätt att njuta av återhämtningen.
Vacket kort!
Vän på nätet.
Det du skriver är så klokt. Jag tror också att det kan vara lätt att "glömma bort" sina anhöriga när man själv mår bra. Det är viktigt att rå om varandra och inte ta varandra för givet, även i tider när livet känns lite lättare. /Jenni
Radera