Höstvandring på fjället

När jag och min kille vandrade på Fulufjället i somras så fick vi mersmak, och den här veckan åkte vi tillbaka för en ny tur. Nu var fjället i höstskrud - blåbärsriset var frostbitet mörkrött och löv och gräs skiftade i gult.

Första dagen vandrade vi till en liten raststuga där vi övernattade. Eftersom regnet hängde i luften var vi nöjda över att ha ordentligt tak över huvudet och att det fanns en kamin och torr eld. Strax var det varmt och skönt i stugan och vi lade oss tidigt för att vara ordentligt utvilade inför morgondagen. Men efter en stund i mörkret hörde jag hur det rasslade, och knaprade! Det kanske inte var så förvånande att det var en mus i stugan - men det gjorde det lite svårt att somna när det kändes som den sprang omkring alldeles nära sovsäcken! Nog för att möss är hemskt söta men jag vill helst inte ha dem i ansiktet när jag sover...

 

Dagen därpå, efter inte speciellt mycket sömn, så var det dags att vandra vidare. Planen var att gå cirka 10 km till en annan raststuga. När vi gått en stund började det att regna kraftigt och när vi kom ut på en öppnare del av fjället tog vinden ordentlig fart. Kläderna läckte in vatten och när vi stannade för att äta var jag blöt och stelfrusen. Plötsligt kändes fjället som en väldigt ogästvänlig plats. Vi vände tillbaka och efter två timmars marsch var vi tillbaka i raststugan där vi kunde värma oss vid kaminen och äta i lugn och ro innan vi gick nedför fjället till bilen.

Trots att det blev en lite kortare vandring än vad som var planerat så var det ändå kul att få komma iväg och uppleva fjället på hösten. Det var också härligt att känna att jag orkade gå och kånka på ryggsäcken, att min kondition faktiskt blivit såpass bra. För ett år sedan orkade jag ju knappt gå en kilometer och kämpade med virus och dåliga blodvärden. Hur jag mår nu och hur jag mådde då...skillnaden är enorm. Vändningen som kändes så långt borta, den kom! Och krafterna kom tillbaka snabbare än jag vågade hoppas på.