Bränna dagböcker

Jag har skrivit dagbok sedan jag var sex år. I vissa perioder varje dag, i andra lite mer sällan. Men det har förmodligen inte gått ett år i mitt liv utan att jag skrivit något till mig själv. Alla dessa anteckningsböcker fyller nu en hel flyttkartong. Jag har skrivit när jag varit glad, ledsen, arg, uttråkad. Jag har skrivit för att det är kul, som avkoppling, som urladdning, för att reda ut saker för mig själv, för att komma ihåg.

Då och då har jag läst mina dagböcker. Somligt bortglömt är kul att minnas och att lägga märke till hur jag vuxit och förändrats. Men många gånger skäms jag över hur barnsligt, omoget och egoistiskt jag ibland resonerat. Att jag just var ett barn, eller i alla fall väldigt ung när jag skrev det mesta av det jag skäms mest för spelar ingen roll. Jag är skoningslös i min kritik mot mig själv. 

Sedan jag blev sjuk har jag flera gånger frestats av att elda upp dagböckerna och innan transplantationen var jag väldigt nära. Jag tänkte att att jag vet inte om jag överlever, bäst att bränna dem så att ingen annan läser. Någon kan bli sårad när jag skrivit något i raseri som jag egentligen inte menar. Och även oskyldiga pinsamheter ser jag helst att de blir olästa.

Jag skulle göra en brasa ute på landet och sedan i högtidlig ensamhet mata elden lite i taget, tills alltihop gått upp i rök. Men hittills har jag låtit bli. Jag tänker att jag kanske skulle ångra mig, börja fundera på hur jag tänkte och kände som 14-åring, som 21-åring, och inte längre ha möjlighet att ta mig tillbaka dit. Minnet går ju inte att lita på. Om man ens minns så ändrar man ju åsikt om vad som hände och tillslut vet man inte längre vad man egentligen kände då. Men dagböckerna går egentligen inte heller att lita på, de speglar bara vad jag kände för att skriva just då, vad jag var på för humör. Inte nödvändigtvis hur det verkligen var.