När jag har varit sjuk så har jag varit omgiven av fantastiska, snälla och välmenande människor. Jag har alltid varit öppen med min sjukdom och tycker det är bra att folk vågat fråga hur jag mår och vågat prata om cancer.
Men jag erkänner, det finns några saker jag är lite trött på att höra. Jag och en vän som också haft cancer pratade om det här och märkte att vi delade många erfarenheter. Så här kommer en liten lista. (Och jag hoppas att inte någon tar illa upp, vi säger ju alla lite mindre genomtänkta saker ibland.) ;-)
1. Är du frisk nu?
Det är förstås en relevant fråga, men som är omöjlig att svara på och som triggar igång jobbiga tankar. Cancer vet man inte om den verkligen är borta förrän efter många år. Det är bättre att bara fråga hur personen mår, eller "hur är det?". Det är en mer neutrala frågor.
2. Jag skulle aldrig klara det du går igenom. Jag skulle bara ha gett upp.
Det här är nog menat som en slags komplimang men det personen egentligen säger är att cancern har gjort mitt liv så kasst att det inte är värt att leva längre. Att ge upp kan man väl göra en dag eller så, men livet fortsätter. Man har inget annat val än att fortsätta med det liv man har vare sig man gillar det eller inte.
3. Du vet min granne/arbetskamrat/mormor/farbror/kompis...hen dog i cancer förra året.
Som cancersjuk får man höra många cancerhistorier berättade för sig, företrädesvis om människor som det gått riktigt dåligt för. Inte särskilt upplyftande när man själv är skiträdd att gå samma öde till mötes. Med nära vänner är det en annan sak, då känner jag att det är okej att prata om döden, men sådana här kommentarer kommer inte sällan från ytliga bekanta.
4. Hurtiga tidningsreportage med meningar som "hen vägrade ge upp och vann kampen mot cancern". Underförstått "med rätt inställning blir man frisk".
En av de formuleringar jag stört mig mest på bland alla reportage jag läst är "den här gången hade cancern verkligen gett sig på fel person". Som om cancer någonsin ger sig på rätt personer? Som om det är ett personligt val om man ska bli frisk eller inte? Även den som kämpar hårdast och är mest positiv av alla kan förlora mot sjukdomen - det hänger inte på individens mentala inställning.
5. Sjukvårdspersonal som tycker att man är pjoskig vid undersökningar.
"Det här är väl ingenting för dig, du som har varit med om så mycket"
Det är en myt att man blir härdad. Åtminstone för mig är det tvärtom. Nuförtiden tackar jag aldrig nej till lugnande och smärtstillande vid undersökningar eftersom jag inte orkar bita ihop och hålla mig lugn som i början.
Det finns säkert fler grejer som du som läser går i gång på. Kommentera gärna! :-)
Ohh yes! detta känner jag väl igen :-)
SvaraRaderaEller att din behandling var ju inte så lång (6 mån) då kan det ju inte ha varit så farligt!
Eller när cancern är borta: ah du är frisk nu, skönt då kan allt bli som vanligt igen!
"Du måste bara vara positiv, det blir ju inte bättre om du bara ligger och är nere". Va den jag avskydde mest.
SvaraRaderaÅh, hallelujah! Mitt i prick!
SvaraRaderaMitt i prick som sagt! ^^ "Mår du bra nu, efter/trots omständigheterna?" "Omständigheterna" är alltså sjukdomen, blir lika irriterad varje gång... =} Definitivt också den om att "Jag skulle aldrig orka kämpa som du gjort" som du nämnt. Försöker varje gång tålmodigt förklara att det gör man bara, man har liksom inte så jädra mycket att välja på... =/ En annan sak är den när någon klagar över en förkylning eller liknande och sedan kommer på sig själv och säger typ "Men jag kan ju inte klaga över sånt, det är ju ingenting mot vad du gått igenom" Klaga och irritera sig på sånt måste man ju få göra såklart. Jag gnäller också mycket om jag blir förkyld även om man har lite andra perspektiv nu. =)
SvaraRaderaHej! Hittade din blogg idag via ungcancer. Jag drabbades av Hodgkins när jag var 20... idag är jag 30 och frisk. Känner igen mig i alla dessa punkter och de gör mig fortfarande lite arg samtidigt som jag skrattar åt vilka befängda saker folk kan säga eftersom det här med cancer (=döden i folks ögon) är så förbannat svårhanterat för människor som aldrig drabbats av sorg. Den mest minnesvärda kommentaren fick jag av en släkting: -Men är du fortfarande sjukskriven? (2 månader efter avslutad behandling) Vadå, har du ont i en ARM eller något? (Hen tänkte antagligen på port-a-cathen som var inopererad vid min axel.
SvaraRaderaDÅ hade jag väldigt lätt att hålla mig för skratt, och den klena förståelsen från omvärlden gjorde att jag själv valde att avsluta min sjukskrivning tidigare än vad jag borde ha gjort.
En annan klassiker som jag har väldigt svårt för är att folk säger att: -Åh fy fan vad orättvist (att jag skulle drabbas)!
Hade det varit mer RÄTTVIST att någon annan än jag drabbades av sjukdomen alltså? Vem skulle det vara då till exempel? Får jag möjlighet att välja ut denne person själv? Kan man NÅGONSIN förtjäna cancer?
När jag fick cancer (2004) fanns varken bloggar om cancer, eller någon förening för unga människor som var drabbade. Kanske är det därför minnet lever kvar så starkt hos mig fortfarande, något som jag alltid burit ensam. Tack för att du delar med dig! :)