PD-1-hämmare - nytt hopp vid återfall med Hodgkins

När jag träffade min läkare senast berättade han att det just nu pågår en studie med en ny behandling vid återfall i Hodgkins lymfom.

Det handlar om en antikropp, PD-1, som triggar kroppens eget immunförsvar att angripa cancercellerna, och det verkar vara färre biverkningar än vid vanliga cellgifter.
Det låter lite som hur man tänkt att cancermedicin borde vara - något som får kroppen att själv bekämpa tumörerna. Det är mycket spännande, tänk om det visar sig vara riktigt bra, bättre än cellgiftsbehandlingarna?

Än så länge är det 180 patienter i världen, varav en svensk, som provat den, men hittills har resultaten varit lovande och därför går studien vidare i en andra fas.

Visst ger det hopp att forskningen ständigt går framåt och behandlingarna mot cancer blir lite bättre för varje år!

Här kan du läsa pressmeddelandet från Akademiska sjukhuset om den nya behandlingen.

Hemma och kurerar mig

Ja det hör väl hösten till, det här med att bli förkyld. Jag har härdat ut och gått till jobbet även fast jag känt mig lite krasslig i några dagar. Men igår kände jag att nu funkar det inte - huvudet och halsen värkte och det kändes som jag inte kunde koncentrera mig ordentligt på någonting.
Så idag är jag hemma och hoppas att lite varmt te och soffhäng ska få mig på bättringsvägen.

Jag har fått min kallelse till röntgen, det blir nästa vecka. Sedan dröjer det förstås några dagar tills jag får veta hur bilderna ser ut. Jag försöker inte tänka på det så mycket, men det finns förstås i bakhuvudet hela tiden.

Förhöjd sänka - väntan på röntgen

Sänkan var förhöjd på kontrollen. Fan.

Det behöver inte betyda något farligt, men nu väntar röntgen, väntan, oro, rädsla, klumpen i magen, trycket i bröstet, känslan att livet rinner ifrån mig, att det återigen kanske styr undan, in i något jag inte vill.

Men, som sagt, det kanske inte är något. Röntgen kanske är helt ren, den höjda sänkan är en retlig virusinfektion som min kropp kämpar med utan att jag vet om det. Det är kanske ett skrämskott.

När jag lämnar sjukhuset känner jag mig helt matt. Jag leder hem cykeln och gråter hela vägen.

När jag kommer hem sätter jag igång och städar. Helt plötsligt står jag inte ut med röran - och den som består av disk och prylar och damm kan jag i alla fall göra något åt.

I morgon ska jag kliva upp som vanligt och cykla till jobbet. Men jag undrar om jag får någon sömn.