När jag träffade min läkare senast berättade han att det just nu pågår en studie med en ny behandling vid återfall i Hodgkins lymfom.
Det handlar om
en antikropp, PD-1, som triggar kroppens eget immunförsvar att angripa
cancercellerna, och det verkar vara färre biverkningar än vid vanliga
cellgifter.
Det låter lite som hur man tänkt att cancermedicin borde vara - något
som får kroppen att själv bekämpa tumörerna. Det är mycket spännande,
tänk om det visar sig vara riktigt bra, bättre än
cellgiftsbehandlingarna?
Än så länge är det 180
patienter i världen, varav en svensk, som provat den, men hittills har
resultaten varit lovande och därför går studien vidare i en andra fas.
Visst ger det hopp att forskningen ständigt går framåt och behandlingarna mot cancer blir lite bättre för varje år!
Här kan du läsa pressmeddelandet från Akademiska sjukhuset om den nya behandlingen.
Låter bra att nya medeciner prövas.Jag är en mamma och min älskade flicka har fått 5 återfall och får nu en antikropp som heter Nivolumab.Hon är idag 23 år var 16 år då hon fick hodgkins lymfom.Vi bor i Finland och är väldigt nöjd med sjukvården och tycker att Sverige och Finland har ganska lika behandlingssätt.Är då himla tacksam för allt vad dom gör och jag vet att allt kommer att bli bra.Men värst av allt då jag känner mig så hjälplös.Hur har dina föräldrar tagit det?Önskar dig lycka till!
SvaraRaderaTack för dina ord, och jag önskar verkligen att den nya behandlingen med Nivolumab ska gå bra för din dotter. Att vara förälder och barn i en sådan här situation är inte lätt, och jag kan nog inte till fullo förstå hur det har varit för mina föräldrar. Ibland har jag lagt locket på mina känslor och inte pratat så mycket, och det tror jag mina föräldrar tyckt varit jobbigt. Ibland kan vara svårt att prata om alla känslor och tankar kring cancern med varandra, för att det gör så ont att se rädslan och sorgen hos den man älskar. Man vill skydda varandra. Mina föräldrar har funnits där för mig under hela min cancerresa. De har bott hos mig på sjukhuset, skjutsat mig till behandlingar och tagit hand om mig när jag har mått som sämst. Jag tror inte jag hade orkat ta mig igenom det här utan dem.
RaderaDessa 7 åren har jag varit med min dotter hela tiden på sjukhuset som tur är har jag alltid fått sjukligt .så under hennes stamcellstransplation hyrde jag en liten enrummare i Helsingfors bredvid sjukhuset där bodde jag 5 veckor i sträck.Läkaren funderar här om dom skulle göra en till transplation men riskerna är stora .Vi gör allt för att vår dotter skall ha det bra och tack vare hennes fina kompisar och släkt och vänner som hjälpt oss alla år har vi orkat.Hoppas att du får ett bra svar och det tror jag att du får har hört att sänkan kan variera mycket flera år efter en translation.
Radera