Jag går runt med känslan av att när som helst brakar det lös - cancerhelvetet. En tid efter behandlingarna har det varje gång kommit ett nytt återfall. Ibland har det dröjt ett par månader, som längst 1,5 år. Nu är det drygt 1 år och 9 månader sedan min stamcellstransplantation och jag har aldrig tidigare fått vara frisk så länge. Det är väl därför jag känner den där gnagande oron, för jag har hela tiden känslan att leva på lånad tid.
Jag vill verkligen inte att min tid ska ta slut. Jag har det så bra nu, känner mig så på gång. Snart kommer jag lämna den långa sjukskrivningen och börja jobba igen. Jag anar det "vanliga" livet där framme.
Hej!
SvaraRaderaNu var det en tid sedan jag kommenterade men jag har följt det du skriver. Det vrider verkligen om i mina hjärterötter när jag tar del av dina innersta tankar. Jag förstår din bävan för återfall och negativa besked. Din känsla att leva på lånad tid är svårare att känna för den som inte har varit i en liknande situation men jag vet hur det känns med årliga kontroller under fem år efter en underlivsoperation. Känslan när man får ett positivt besked att allt ser ok ut är oslagbar. Det gläder mig att du mår så bra, ser framåt och har det bra. Det ger kraft och känsla av välbehag och är otroligt hälsosamt. Din resa i cancerhelvetet har varit mödosam och ingen kan föreställa sig vad du har gått igenom som inte har egna erfarenheter. Jag önskar dig verkligen allt gott framöver och unnar dig att kunna njuta av den livskvalitet som du nu upplever.
Jag trycker mina tummar hårt för dig!
Medresenären