Jag tänker ofta på det. Hur det skulle påverka mig och min kille om det visar sig att vi inte kan få barn tillsammans. Jag oroar mig nog mer för vad han skulle känna än för mina egna känslor. Det gör mig så ledsen att tänka på att han kanske inte kan bli pappa om han väljer att leva med mig. Och det gör ont att tänka på att jag kanske aldrig får uppleva det som så många beskriver som det finaste i livet.
När jag var på kvinnokliniken den här veckan kom gravidfrågan upp. Jag frågade när jag fysiskt sett skulle kunna klara det. Svaret var att det generellt ska gå minst 2 år efter stamcellstransplantation, så jag är inte där ännu och ärligt talat så känner jag mig inte mentalt beredd heller. Jag känner faktiskt en viss skräck för uppgiften. Så mycket ansvar! Och jag skulle vara så orolig för att något hemskt skulle hända med barnet eller mig själv. Rädslan för återfall skulle dubblas typ 100 gånger om jag inte bara skulle oroa mig för mitt eget liv.
Det har snart gått 1,5 år sedan min stamcellstransplantation och nu är tydligen dags att jag börjar med hormonersättning. Oavsett om jag vill kunna bli gravid eller inte så behöver jag ta östrogen eftersom jag är i klimakteriet typ 20 år i förtid. Utan det där östrogenet jag normalt skulle ha i kroppen så tror sjukvården att jag har lättare för att bli benskör och få hjärt- och kärlsjukdomar.
Till en början blir det östrogen i form av ett plåster på magen som jag byter en gång i veckan och var åttonde vecka ska jag ta en tablett i 10 dagar som gör att jag får mens. Sen ska jag sätta på ett plåster igen och allt börjar om.
Jag är lite nervös för hur jag kommer att må av hormonbehandlingen. Jag vet att en del blir väldigt nedstämda. Men det behöver naturligtvis inte bli så heller. Nu har plåstret varit på i några dagar och än så länge märker jag i alla fall inget som känns ovanligt. Själva plåstret måste jag säga var väldigt diskret. Det är ungefär en tum stort, genomskinligt och verkar sitta fast väldigt bra.
(Skickade en kommentar tidigare men den försvann nog.) Vill bara ge hopp om framtiden. Jag förstår din oro o ångest till fullo..Men efter sorg o bedrövelse har jag 3 underbara barn. 2 "IVF-barn" och 1 adopterat<3. Alla tre lika älskade o fina:-) Så jag menar bara att ge inte upp, barn via adoption är oxå ett underbart allternativ om det inte lyckas med IVF. Varma kramar!! (Hör av dig ifall du undrar om nåt, gjorde 7 IVF)
SvaraRaderaHej! Tack så mycket för din kommentar. Det låter som att du fått kämpa hårt och det ger mig hopp att du idag har tre underbara barn som du skriver. Låg cancer bakom svårigheterna att bli gravid för dig också? Kram och God Jul
RaderaNej det var andra sjukdomar som ställde till det. äggledarna blev förstörda. Kram o God jul<3!
RaderaHej Jenni!
SvaraRaderaTack för att du delar med dig av dina innersta och mest personliga tankar om möjligheten att bli förälder i din situation. Jag förstår att du brottas med många tankar av varierande innehåll och jag tror att man kan se processen under din sjukdomstid som kapitlen i en bok. Var sak har sin tid och allteftersom tiden går så skriver din livssituation nya kapitel i din bok "Min resa".
Det är första gången som jag själv sätter ord på min egen barnlöshet och jag hoppas att min erfarenhet och mina egna reflexioner kan vara till hjälp för dig. I mitt fall så är det inte svår sjukdom och därtill hörande behandling som har föranlett barnlöshet. Åren gick och vi konstaterade att det kändes inte angeläget att få en diagnos på orsaken. Livet fylldes undan för undan med annat som kändes meningsfullt. När jag blickar i backspegeln så kan jag konstatera att min barnlöshet har bidragit till att jag har kunnat vara ett stöd för andra i svåra situationer och där mitt stöd har gjort skillnad. Möjligheten att göra skillnad för nära och kära skänker mening i ens eget liv. Syskon, syskonbarn och syskonbarnbarn är en källa till glädje och är en rejäl krydda i tillvaron och gör att man är med i värdefulla sammanhang.
Sorgen över att vara barnlös är i högsta grad individuell och man kan aldrig vifta bort att många lider i det tysta. Jag har bekanta, vars liv har dominerats av en krävande procedur för att försöka få barn. En procedur som har tagit all energi i vardagen och där till och med relationer har havererat. I vårt fall har barnlösheten inte styrt våra liv. Vi har skapat oss en meningsfylld vardag och ett bra liv, där vi har haft tid att göra saker tillsammans men också möjligheter till egen tid. Vi tog ganska tidigt ställning till adoption eller ej. Min man tilltalades inte av det och jag accepterade och respekterade hans inställning. Det har jag inte ångrat. Vi kommer båda från barnrika familjer och visste av erfarenhet hur stort utrymme barn måste få ta och tar. Ansvaret är stort och livslångt, det ska man vara medveten om. Min erfarenhet är att det är viktigt att samtala om situationen, ta gemensamma beslut inför framtiden, respektera varandra, hitta mening och sammanhang i tillvaron. Min filosofi är att det finns en livsuppgift för oss alla med eller utan barn!
Jag har bekanta, där adopterade barn har givit stor lycka och mening. Läste nyss inkommen kommentar som också vittnar om detta.
Det är svårt att råda andra och jag tror inte att man ska göra det heller. Man kan aldrig känna det andra gör och det som är en stor sorg för den ene är det inte för den andra. Viktigt däremot tror jag är hur man hanterar situationen och finner sin egen väg tillsammans med sin partner eller på egen hand. Jag tror också att det är viktigt att känna efter vad som känns rätt för egen del. Annars blir det inte bra på sikt för ens partner heller.
Hoppas Jenni att min backspegel kan vara till nytta för dig i dina funderingar. Grubbla inte för mycket, det suger mycket energi! Det finns alltid en framkomlig väg även om den kan tyckas snårig bitvis.
Försök se framtiden i ljusa positiva bilder! Tankens kraft är stor!
Barnlös 40-talist
Jag blir väldigt rörd när jag läser din kommentar, särskilt som du skriver att det är första gången du sätter ord på dina tankar om ett liv utan egna barn. Särskilt intryck på mig gjorde det du skrev om att livet har känts rikt ändå, och att det har känts meningsfullt och roligt att ha möjlighet att finnas till för andra, som syskon och syskonbarn. Barn kan finnas i livet ändå, även om det inte är ens egna, och det kan bli väldigt nära och viktiga relationer. Jag tror att om jag en dag blir förälder så kommer det att kännas som ett mirakel. Om det inte blir så kommer det nog vara en sorg, i alla fall till en början. Men som du skriver så tror jag också att det finns en väg framåt. Det finns så mycket i livet att vara tacksam för. Kram och tack än en gång för dina tankar
Radera