Genomtrött

Ikväll är jag trött och känner mig olustig hela jag. Sådana dagar kommer ju ibland. Det är nog sviter från gårdagen. Då blev jag sövd på sjukhuset för skrapning av livmoderhalsen och provtagning från livmodertappen eftersom mina cellprover tidigare visat på lätta förändringar.

Att jag fått cellförändringar beror på ett virus, och jag tror att mitt dåliga immunförsvar sedan transplantationen har gjort mig extra sårbar för detta. Det är min egen teori, men en gynekolog sa till mig att kvinnor som fått immunsänkande läkemedel ska lämna cellprover var sjätte månad.

Jag fick fasta hela förmiddagen och sedan vänta ett par timmar i operationsavdelningens väntrum utstyrd i de där underliga kläderna man får när man ska opereras - formlösa långa knästrumpor, sjukhusnattlinne och så någon slags städrock med 80-talsmönster på. Hur tänkte designern till dessa kläder? Det kan vara praktiskt och billigt utan att vara så fult kan jag tycka.

Själva provtagningen och sövningen gick bra och läkaren såg inget som såg onormalt ut. Jag får nu vänta på svaret i ungefär sex veckor.

Jag har arbetat idag och det har flutit på bra, ända tills kvällen då all energi rann ur mig. Nu känner jag att jag behöver en riktigt god natts sömn.

Tid att krya på sig

I natt behövde jag inte ta någon morfintablett för att kunna somna. Det går långsamt, men jag blir lite starkare för varje dag. Dagarna efter operationen känns som en försmak av hur det vore att vara gammelmormor Jenni. Såret på magen har liksom dragit i hop mig. Jag kan inte räta ut mig ordentligt än och det gör ont när jag råkar använda magmusklerna. Jag går framåtböjd och hasar omkring med korta steg, och har värk i ryggen och axlarna eftersom jag har så krokig hållning. Det är svårt att ta sig ur sängen och upp ur soffan och det hugger till av smärta i magen om jag råkar hosta, nysa eller skratta till.

I går såg jag mestadels på tv, med undantag för några korta promenader till köket för att hämta lite mat. Jag längtar till stallet så jag nästan blir tokig. Jag vill dit och se hur det är med mina små älsklingar. Så idag ska pappa komma och hämta mig med bilen och vi ska åka dit tillsammans. Det blir nog så att han får göra allt jobbet medan jag sitter på en spånbal och tittar på, men det ska bli skönt att i alla fall titta till dem och lämna lägenheten en stund.

Jag har fått en blombukett från mitt jobb. Enligt mitt läkarintyg så ska jag vara redo att jobba igen på tisdag. Jag hoppas att läkningen tar fart så att det blir så, det är ju några dagar tills dess.

Hemma igen efter operationen

Nu är operationen gjord och lymfkörteln har skickats på analys. Ännu har jag inte fått något svar, det dröjer nog några dagar.

Jag blev opererad i måndags under narkos. Nu har jag ett cirka 10 cm långt, vertikalt snitt över naveln. När det läker kommer det se ut som att jag har ett utropstecken på magen. :) Operationen gick bra, men efteråt var jag yr och illamående, förmodligen en biverkan av narkosmedlet.

Egentligen ville läkaren skriva ut mig på fredag, men jag bad att få åka hem idag. Jag känner mig fortfarande svag, min pojkvän fick rulla ut mig till bilen i rullstol, men jag kände att jag verkligen ville bort från avdelningen. Jag fick bo i delad sal, vilket har varit jobbigt, speciellt på nätterna då en annan patient i rummet snarkade så mycket att jag inte ens kunde sova med öronproppar. På dagen har jag inte haft kraft att ta mig ut till dagrummet, utan har fått ligga i sängen och stirra i taket i stort sett. Har haft svårt att äta, men idag känns det lite bättre.

Var lite orolig för hur jag skulle klara att åka hem idag, men nu känns det jättebra. Jag har duschat bort den obehagliga sjukhuslukten och ligger nerbäddad i soffan och ser på tv. Det känns som rena lyxen efter den trista avdelningen!
 

Jag blir inte härdad - tvärtom

Idag fick jag information på sjukhuset om operationen på måndag. Nu verkar det som att det inte blir en titthålsoperation, utan en vanlig, öppen operation. Det är ett större ingrepp än vad jag förberett mig på.

Jag har fått prata med en sjuksköterska, en kirurg, en narkosläkare och en sjukgymnast. Samtalen var effektiva men jag fick vänta länge mellan varje möte. Det blev nästan fem timmar på sjukhuset, där jag var fast i väntrummet utan att veta hur länge allt skulle dröja. Jag hatar verkligen sånt.

Kirurgen tyckte inte att det lät som en bra idé att åka till Uppsala och ta ut ägg dagen efter operationen. Jag kommer förmodligen att ha ont i såret och behöver vara inlagd ett par dagar på sjukhuset där jag blir opererad. Jag hoppas att det går att skjuta på äggplockningen några dagar. Imorgon ska jag på ett ultraljud igen för att se hur läget är.

Det känns tungt just nu. Jag är orolig för att få ont efter operationen och för att få panik. Jag kan få epiduralbedövning, men det skrämmer mig det också, och jag vill inte ligga på sjukhus i flera dagar.

Kirurgen sa till mig att jag säkert blivit härdad av allt jag varit med om, att jag kanske inte kommer att tycka att det här är så jobbigt. Men så fungerar det inte.

Jag blir inte tåligare, tvärtom. Jag oroar mig mer för olika undersökningar nu än vad jag gjorde i början när jag var sjuk.
Jag är så trött på det, jag har inget tålamod längre för dagar på sjukhuset då jag ligger på ett rum och tänker på det jag hellre skulle vilja göra, någon annanstans.

Den där känslan av att vara så innerligt utled och förbannad över alltihop, den är ny för mig. Förut har jag mest känt rädsla och sorg.
Men nu kommer de mörka och arga känslorna, allt på en gång.