Inte längre sjukskriven!

Idag har jag anmält mig som arbetssökande på Arbetsförmedlingen. Det betyder slutet på en lååång sjukskrivning - drygt två år. Det känns pirrigt, och som ett stort framsteg att jag snart kommer att börja jobba på riktigt igen. Nu sitter jag och river mig i huvudet över alla intyg som ska till a-kassan och hoppas att det ska lösa sig med den biten också.

Arbetsträningen som jag ägnat mig åt sedan i november har varit jättebra. Först arbetstränade jag bara några timmar i veckan, men mot slutet gjorde jag fulla arbetsdagar flera dagar. Jag gick från att vara dödstrött i hjärnan av alla intryck till att känna att "nu grejar jag det här". I sommar har jag fått erbjudande om ett vikariat på samma arbetsplats och det känns som en fin start för mig.

Under maj ligger många sjukhusbesök framför mig. Nästa vecka ska jag till Uppsala för 2-årskontrollen efter transplantationen och dagen efter ska jag även träffa min onkolog. Det känns nervöst - jag vill så gärna att allt ska se bra ut, att det inte ska finnas minsta tveksamhet. Jag vill få fortsätta framåt, nu när jag är på gång!

Arbetsträning eller jobbsökande?

Jag har snart arbetstränat i tre månader, på en nyhetsredaktion där jag jobbade som reporter innan jag blev sjukskriven. Till en början var det ett par timmar per dag, men nu stannar jag lite längre, blir kvar över lunchen och en bit in på eftermiddagen.

Den senaste tiden har jag oroat mig väldigt mycket för det här med jobb - hur jag ska kunna bli anställd någonstans efter en så lång sjukskrivning, hur det kommer att gå ekonomiskt, om jag kommer orka och så vidare... Om jag går för snabbt fram så är jag rädd för att bli stressad och må dåligt, samtidigt som jag funderar över om jag kanske klarar mer än vad jag tror.

Till slut kom jag fram till att jag vill fortsätta med arbetsträningen ett tag till och vänta med att söka jobb, och det gick både Arbetsförmedlingen och Försäkringskassan med på. Jag ska gradvis göra längre dagar och till sommaren är målet att jag ska få ett sommarvikariat och jobba på riktigt. Det känns som en bra plan. Trots all snö utanför så är sommaren inte så fasligt långt bort trots allt...

Första blodtappningen

Igår var jag på blodtappning för att sänka järnhalten i min kropp. Det gick till precis som när blodgivare går för att lämna blod. Jag fick ligga på en brits och en apparat såg till att rätt mängd blod långsamt fyllde en påse. Fyra deciliter tappades ut och det ska jag göra en gång i månaden tills järnnivåerna är ok.

Efteråt när jag gick hem var jag lite trött och hängig, men i morse när jag vaknade kändes det som vanligt och jag arbetstränade på förmiddagen.

Bra saker med november

November. Träden är kala, det regnar, det är lerigt, mörkt och grått och dagarna blir allt kortare... Samtidigt är det något vilsamt med den här tiden, mellan höstens nystartsanda och julens stress. I november sitter man lugnt på tåget mellan höst och vinter.

Men något jag ser fram emot nu i november är att jag ska börja arbetsträna! Det tror jag kommer att bli jättebra. Det är ett sätt att komma igång igen i lagom takt. Jag ska börja med 12 timmar per vecka och sedan öka tiden om det känns bra.

Väntan

Jag har känt mig redo att börja arbetsträna i flera veckor men först krävs det ett möte med både Arbetsförmedlingen och Försäkringskassan närvarande. Nu har jag äntligen fått ett förslag på en mötestid, men först om tre veckor, och då krockade det förstås med inplanerade kontroller i Uppsala. Jag önskar jag bara kunde få komma igång! Jag vill se om jag är redo för jobb, för om det känns rätt så skulle det vara underbart att kunna söka en riktig anställning så småningom. En normal lön vore underbart.

Min väntan består också i att jag önskar att min häst snart ska bli frisk. Hon har haft ont i ett framben och har haltat i tre veckor. För några dagar sedan var jag till veterinären som gav henne en kortisonspruta i det onda benet. Hur länge det dröjer tills jag kan rida igen vet jag inte.

Annars är allt bra och jag mår bra. Jag har haft en seg förkylning, men det är första gången sedan transplantationen som jag har haft en infektion utan att få hög feber och behöva behandling. Det har varit en vanlig snuva som jag inte mått sämre av än vad man brukar göra när man är förkyld, och det ser jag som ett tecken på att mitt immunförsvar fungerar allt bättre.