Jag har blivit mamma

16 april föddes min dotter Elin. Jag vet inte hur jag ska sätta ord på hur det känns att få bli förälder. Det är verkligen en gåva och något som jag inte tagit för givet efter de cancerbehandlingar som jag varit med om. Det är en underbar känsla att få hålla mitt barn i famnen och ibland känns det nästan overkligt, fast det nu gått flera veckor sedan hon föddes.


De cancerbehandlingar som jag gått igenom har påverkat min kropp mycket och under flera år har det inte sett ut som att jag kunnat få barn, utom möjligen genom provrörsbefruktning (IVF). Men det var en process som jag gruvade mig inför. Under flera år kände jag mig inte redo att inleda en sådan behandling, men så tillslut bestämde jag mig för att försöka. Jag tog kontakt med kvinnokliniken och fick en remiss till fertilitetsmottagningen.

Men så händer det mirakulösa. Utan att jag ens själv anat det har min kropp återhämtat sig och läkt. Jag blir gravid och tiden till fertilitetsmottagningen får avbokas. Det är sådant där man läst om händer, par som länge försökt få barn och så plötsligt sker det. Men jag det var inget jag trott skulle hända mig, inte på det sättet. Det känns som att jag haft en otrolig tur.

Jag fick en remiss till specialistmödravården eftersom det finns en något ökad risk för att barnet växer sämre och föds tidigare om modern genomgått en stamcellstransplantation. Därför har jag under graviditeten fått göra fler ultraljudsundersökningar än vanligt. Min sjukdomshistoria verkar dock inte ha påverkat graviditeten på något sätt, utan allt har hela tiden sett normalt ut.

Jag har alltid känt rädsla när jag tänkt på hur en förlossning går till, och när jag blev gravid hade jag redan från början tankar om att jag ville bli förlöst med kejsarsnitt. Efter samtal med läkare och efter att ha läst på mycket om fördelar och nackdelar med olika förlossningssätt kände jag tillslut att kejsarsnitt var det som jag kände mig tryggast med. Jag är väldigt tacksam för att jag fick det beviljat, trots att det inte fanns några medicinska skäl, och eftersom allt gick så bra så är det inget som jag ångrar i efterhand.
Jag var snabbt på benen efter operationen och hade inte speciellt ont. Jag tog Alvedon och Ipren i en vecka efter operationen och efter det har jag varit i princip helt smärtfri. Såret har läkt fint och jag mår jättebra.

Nu har en ny fas i livet börjat och mina dagar cirklar just nu kring Elin med amning och blöjbyten och allt annat som spädbarnstiden innebär. Det är slitsamt ibland när det blir lite sömn och det är svårt att trösta, men det är också otroligt mysigt. Som att se henne sova nöjt på min mage och höra hennes snarkande små andetag, eller stryka med fingret över de där löjligt mjuka babykinderna.

Jag undrar vem hon kommer att vara i framtiden, hur hennes personlighet blir och vad hon får för intressen. Jag ser så mycket fram emot att få lära känna Elin och se hennes utvecklas. Vilket äventyr!

En 8-timmarsdag på jobbet

Igår testade jag att arbetsträna en hel dag! Det kändes helt okej och då det hela tiden dök upp uppgifter jag kunde hjälpa till med i så gick tiden väldigt snabbt. Jag har en månad kvar av min arbetsträning och jag är peppad på att verkligen göra det bästa av tiden som återstår. Hur jag vill göra sedan vet jag ännu inte - om jag ska försöka jobba deltid eller om jag behöver vara helt sjukskriven längre. I januari har jag tänkt göra lite fler timmar på jobbet och hur det kommer kännas får bli det som avgör. Nästa vecka har jag även bett att få träffa min kontakt på Arbetsförmedlingen för att diskutera vilka möjligheter som finns.

Men idag har jag inte varit på jobbet. På förmiddagen åkte jag till stallet och pysslade om min häst och strax efter lunch var jag på sjukhuset för att tappa blod för att sänka järnhalten i kroppen. Kanske blir det sista gången, för proverna visar att det inte är så långt kvar tills järnet är nere på en nivå som inte är skadlig. (Att jag fått så mycket järn i kroppen beror på alla blodtransfusioner som jag fick månaderna efter transplantationen.) De två första gångerna jag tappade blod kände jag mig trött och lite småyr efteråt, men idag känns det helt ok. Kanske gjorde det skillnad att jag kom ihåg att dricka ordentligt innan jag gick dit.

Det har nu har gått en månad sedan jag började med mina östrogenplåster. Jag var ju orolig för att jag skulle må dåligt av dem men hittills har det gått bra. Visst har jag varit nedstämd vissa dagar, men inte på ett sätt som har fått mig att tro att det har med plåstret att göra. Gott så, det är skönt att det verkar fungera.

Drömmen om ett barn

Okej, nu till något som är väldigt personligt. En av sorgerna i kampen mot cancern är hur alla cellgifter har slitit på min kropp. Det mest påtagliga är att mina äggstockar inte verkar fungera längre. Det finns en risk att jag aldrig kommer få barn, och om jag ska bli gravid med hjälp av IVF, alltså provrörsbefruktning, så krävs det en rejäl portion tur för att det ska lyckas med mina egna nedfrysta ägg eftersom jag inte har så många.

Jag tänker ofta på det. Hur det skulle påverka mig och min kille om det visar sig att vi inte kan få barn tillsammans. Jag oroar mig nog mer för vad han skulle känna än för mina egna känslor. Det gör mig så ledsen att tänka på att han kanske inte kan bli pappa om han väljer att leva med mig. Och det gör ont att tänka på att jag kanske aldrig får uppleva det som så många beskriver som det finaste i livet.

När jag var på kvinnokliniken den här veckan kom gravidfrågan upp. Jag frågade när jag fysiskt sett skulle kunna klara det. Svaret var att det generellt ska gå minst 2 år efter stamcellstransplantation, så jag är inte där ännu och ärligt talat så känner jag mig inte mentalt beredd heller. Jag känner faktiskt en viss skräck för uppgiften. Så mycket ansvar! Och jag skulle vara så orolig för att något hemskt skulle hända med barnet eller mig själv. Rädslan för återfall skulle dubblas typ 100 gånger om jag inte bara skulle oroa mig för mitt eget liv.

Det har snart gått 1,5 år sedan min stamcellstransplantation och nu är tydligen dags att jag börjar med hormonersättning. Oavsett om jag vill kunna bli gravid eller inte så behöver jag ta östrogen eftersom jag är i klimakteriet typ 20 år i förtid. Utan det där östrogenet jag normalt skulle ha i kroppen så tror sjukvården att jag har lättare för att bli benskör och få hjärt- och kärlsjukdomar.

Till en början blir det östrogen i form av ett plåster på magen som jag byter en gång i veckan och var åttonde vecka ska jag ta en tablett i 10 dagar som gör att jag får mens. Sen ska jag sätta på ett plåster igen och allt börjar om.

Jag är lite nervös för hur jag kommer att må av hormonbehandlingen. Jag vet att en del blir väldigt nedstämda. Men det behöver naturligtvis inte bli så heller. Nu har plåstret varit på i några dagar och än så länge märker jag i alla fall inget som känns ovanligt. Själva plåstret måste jag säga var väldigt diskret. Det är ungefär en tum stort, genomskinligt och verkar sitta fast väldigt bra.