Det blir ingen frysning av ägg

Fredag var en tung dag. Först var jag på ultraljud på morgonen. Trots att jag fått höja dosen med hormoner hade inte fler ägg mognat. Det var bara två äggblåsor som såg ut att vara i okej storlek och eftersom det inte ens är säkert att det går att utvinna ett ägg ur varje äggblåsa så tyckte läkaren att det var ett för litet antal för att fortsätta. Han ringde till läkaren på Reproduktionscentrum i Uppsala och de var enhälliga om att vi inte skulle gå vidare med behandlingen.

Jag frågade om det gick att frysa ned en äggstock istället, men fick svaret att det skulle bli svårt att utvinna ägg även ur den eftersom jag har så få ägg kvar. Att frysa en äggstock hade varit mer lämpligt tidigare, nu har så många av mina ägg förstörts på grund av all cytostatika jag fått tidigare. 

Först kom tårarna, sen ilskan. Nu när känslorna lagt sig lite känner jag att jag i alla fall har gjort allt jag kan. Kanske har mina chanser att kunna få barn i framtiden minskat, men det här betyder inte att det är kört.

Jag har ett fåtal ägg nedfrysta redan. Det gjordes för tre år sedan, inför min högdosbehandling med autolog stamcellstransplantation. Det är bara fyra stycken och därför ville jag frysa ned fler, men jag har åtminstone dem. En läkare jag pratade med på Reproduktionscentrum sa att det kan behövas cirka 20 ägg för att få till en lyckad provrörsbefruktning. Men, tänker jag, med lite tur kan det bara behövas ett enda ägg.

Läkaren sa att det även går att få ägg donerade om det visar sig att mina egna ägg inte skulle räcka till. Jag visste inte att äggdonation förekom i Sverige. Jag har inte funderat mycket över det, men spontant känns det bra att den möjligheten också finns. Någon av er läsare som har erfarenhet av äggdonation eller känner någon som fått barn på så sätt?

Projekt frysa ägg: En vecka med sprutor

Jag har tagit hormonsprutor varje kväll i nästan en vecka. Det ena är ett medel som heter Gonal som jag får ställa in dosen på själv genom att skruva på hylsan, det andra är en färdig spruta som heter Orgalutran. Min pojkvän ryser när han ser mig sticka mig i magen, men det ser värre ut än vad det är. Spetsarna är väldigt tunna och det känns knappt när de går genom huden.

Idag var det dags för att gå på ultraljud och kolla om några ägg börjat mogna. På skärmen kunde man se stora mörka cirklar och det var alltså äggblåsorna. Tyvärr hade jag bara två i ena äggstocken och bara en i den andra. Det var väldigt lite, normalt resultat brukar vara åtminstone 8-10 stycken.

Resultatet faxades till Uppsala och nu är det läkarna där som får avgöra om det är värt att fortsätta hormonbehandlingen. Om man väljer att avbryta går det att göra ett nytt försök i början på nästa menscykel och då försöka med ännu högre doser hormoner för att få fler äggblåsor. Men det är inte säkert att det lyckas. Det kan vara så att jag får så få äggblåsor eftersom jag blivit behandlad med så mycket starka cellgifter tidigare.

Jag var ledsen när jag gick från sjukhuset. Jag önskar att allt inte skulle vara så krångligt och svårt.

När jag kom hem ringde telefonen och äntligen fick jag en tid för operation för att ta ut körteln. Det blir på måndag till veckan. Det känns bra att jag snart får veta säkert och slipper spekulera. Det har gått alltför många veckor utan svar.

Hormonsprutor i kylen

Det blev bestämt i Uppsala att jag ska frysa ned ägg. Men innan äggen kan plockas ut måste jag först ta hormonsprutor i två veckor. Jag var och hämtade ut alla grejer på apoteket, nu ligger det i en påse bredvid mjölken i kylen. Det var inga billiga saker precis, 2000 spänn gick alltihop på.
  
Ikväll ska jag alltså ta första sprutan. Om en vecka kommer jag att bli kollad med ultraljud och en vecka senare ska äggen vara klara att plockas ut på sjukhuset.

När jag var i Uppsala fick jag även träffa min läkare. Vi hade ett jobbigt samtal där jag frågade om hur det blir om jag inte väljer att göra en allogen stamcellstransplantation, utan istället satsar på en bromsande behandling med cytostatika. Jag frågade hur länge cancern kan hållas i schack och han sa att det var svårt att svara på, men att det brukar fungera ett par år. "Ett par år". Det lät så lite. Jag trodde faktiskt det var betydligt längre än så för de flesta.
Läkaren klämde på magen och konstaterade att körteln inte verkade ha blivit större. Han sa att om det varit en annan typ av cancer som är aggressivare så borde den ha växt nu. Allt talar för att det är Hodgkins igen, han sa att jag skulle förbereda mig på det.

När jag lämnade sjukhuset kände jag mig väldigt rädd.

Har haft två riktigt tunga dagar. När jag gått till jobbet på morgonen har jag tänkt att jag bara kommer jobba några timmar, sedan gå hem. Men väl på plats har det gått bättre och jag har tagit mig igenom dagen. Nästa vecka kommer jag att jobba halvtid, istället för heltid. Det tror jag blir bra, jag behöver tid för ren återhämtning. Det har varit så mycket som hänt på kort tid.

Jag väntar fortfarande på besked om det blir en titthålsoperation för att ta ut körteln. Jag hoppas det inte dröjer länge, jag vill få svar.

"Den som inte tror på mirakel är inte realist"

En dag skulle jag vilja bli mamma. Jag skulle vilja känna den kärlek som jag tror att bara en förälder känner för sitt barn. Jag skulle vilja veta hur det känns när mitt barn växer, blir till människa, inuti mig. Jag skulle vilja dela det tillsammans med mannen som jag älskar.

När jag fick veta att jag sannolikt har fått ett återfall igen kände jag hur den drömmen gick i kras, och det gör nog ondast av allt. Med cancer i kroppen frågar jag mig om jag skulle våga skaffa ett barn, ens om sjukdomen kunde hållas i schack. Jag vill ju finnas till för det barnet ända tills det är vuxet och helst ännu längre.

Ingen som skaffar barn vet hur länge de kan leva. Men vore det moraliskt försvarbart att skaffa ett barn om man vet att man har en dödlig sjukdom i kroppen? Jag tänker att om jag inte är helt botad från min cancer så kan jag inte skaffa barn.

Jag är 28 år och det är nu som mina jämnåriga vänner och bekanta bildar familj. Jag kan inte hjälpa det men det gör ont i mig bara någon pratar om barn. På en fest jag var på skämtade någon om en graviditet och jag började nästan gråta. 

Det gör också ont att tänka på att min sjukdom kanske hindrar även min pojkvän från att bli pappa om han väljer att fortsätta leva med mig. Jag vill inte beröva honom det och jag är rädd för att göra honom olycklig om jag blir sjuk. Sådana saker tänker jag på.

Kanske är det helt orelevant för mig att fundera över om jag någon gång kommer att kunna bli mamma. Kanske borde jag oroa mig för hur länge jag överhuvudtaget kan överleva om det visar sig att jag har fått återfall igen (det är ju ännu inte helt fastslaget).

En jämnårig väninna fick nyligen en son. Hon fick bröstcancer nästan samtidigt med mig, för snart fyra år sedan. När hon berättade att hon var gravid sa hon att det kändes som ett mirakel. Tidigare hade hon aldrig vågat hoppas på att det skulle hända. Jag tror jag förstår vad hon menar.
Hon ger mig hopp. När det känns som svårast vågar man inte hoppas på att allt ska bli bra igen. Men ibland gör det faktiskt det. En vän citerade i ett brev: "Den som inte tror på mirakel är inte realist." 

I morgon ska jag till Uppsala för ett besök på Kvinnokliniken. Jag ska få träffa en läkare och diskutera möjligheten att frysa ned ägg. Om det visar sig att jag har cancer igen kommer jag att få mer cytostatika och då är risken stor att mina äggstockar kommer sluta att fungera. Om jag sedan lyckas bli botad från cancer kan de frysta äggen vara min enda möjlighet att bli biologisk mamma.