Nu är jag på Akademiska sjukhuset i Uppsala, inlagd sedan igår kväll. Mitt immunförsvar har sjunkit i bott igen. En viss typ av vita blodkroppar, så kallade neutrofiler, finns nästan inte alls i blodet så därför är jag skyddsisolerad på mitt rum. Jag har fortfarande feber och igår kväll steg det till 39 grader. Då tog man beslutet att jag ska ha antibiotika direkt i blodet fyra gånger om dagen ifall det skulle vara någon infektion på gång. Jag vet att jag kommer att vara kvar åtminstone tills på torsdag, kanske ännu längre. Det beror på om mitt immunförsvar hämtar sig och vad provsvaren visar.
Mina utslag är kvar och förutom GVH (immunförsvaret som attackerar kroppen) så skulle utslagen även kunna vara läkemedelsallergi. Så nu äter jag så lite mediciner som möjligt. Samtidigt väntar jag på svar på hudbiopsin som kanske kan berätta om det är GVH eller inte.
Så till dagens stora prövning - Bronkoalveolärt lavage, BAL, en spolning av bronkerna som omger lungorna. Anledningen till undersökningen var att det på röntgenbilder synts en förändring i lungorna som såg ut att kunna vara en infektion. Jag var livrädd för den här undersökningen och hade helst velat sova igenom alltihop. Men jag blev övertalad att lugnande medicin skulle räcka för att hålla paniken stången.
Jag fick ligga bakåtlutad på rygg och fick en bedövande spray sprutad i svalget och halsen som skulle ta bort kräkreflexen. Det smakade illa, jag hostade och fick svälja ner så gott det gick. När jag var bedövad fick jag bita i ett munstycke och så fördes en slang ned i bronkerna. Med den spolade man och sög sedan upp vätskan igen. Jag minns inte så mycket av den delen av undersökningen på grund av att jag var så drogad, men det ska normalt sett inte göra ont. Jag fick ett lugnande medel som heter Midazolam och som gör att man blir väldigt dåsig och ofta inte minns något efteråt. Helt underbart tycker jag, för det känns som att man varit sövd men utan att man mår dåligt när man vaknar. I efterhand tycker jag undersökningen gick väldigt bra, jag fick ingen panik och ingenting gjorde ont. Det enda jag kan klaga på är att jag blev hes efteråt och lite öm i halsen. Nu måste jag vänta några dagar på svaret om vad det kan vara för fel i lungorna.
Avslutar med en liten bild på mig i min sjukhussäng. Försöker visa hur min rödflammiga arm ser ut men webbkameran tar inte upp färgerna. Däremot syns det hur mycket hår jag fått! Fyra månader efter transplantationen...
